En psalm ur jordens katedral

Jag är förtvinad
En påfågel i lila garn
Linor av stål och tenn, en stjärna i gryningen

Däråt går stigen
Vägen, den som jag minns
Den mjuka mossan bortom våra upptrampade illusioner
Se stubben, min tron i jordens katedral
Sitt här en stund, med garnet i din hand

Hjälp mig loss från allvaret
Låt mig få leka med barnen, igen

De skrattlösa nätternas gud
Skär tänder här i min raserade famn

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s