Kaosmönster

Livet är inte längre det som komma skall
Det är vad som händer dagligen
Framtiden är nästa sekund
Men dåtiden
Ligger alltid steget efter
Allt det 
Som är mest angeläget att ändra på
Hände för 20 år sedan
I nuet upplever jag dåtiden
Först nu framträder meningen
Kaosets frön klumpar ihop sig
Bildar mönster 

Riktiga människor

Som 25-åring hade jag genomskådat mänskligheten, bedömt livet som något poänglöst och obegripligt och konstaterat att det mest rationella vi kan göra, är att döda oss själva. Varför slösa tid på något som inte gynnar oss i slutändan?

Samtidigt kunde jag inte förstå, hur personer långt smartare än jag – Leonardo Da Vinci, Einstein med flera ändå ansträngde sig för den här tillfälliga existensen på den lilla skitplaneten vi bor på.

13 år har gått. Ja, snart 20 sedan den unge misantropen för första gången dömde mänskligheten. I dag ser jag i ett större perspektiv, men det jag ser är ett zoo där självupptagna medlemmar av mänskligheten tjafsar och känner sig kränkta över att inte bli satta på piedestal av tillräcklig höjd. Leve misantropin.

Återigen är det dock det där fåtalet människor som förbluffar mig. De tycks leva i alla tider. Trots sin egen dödlighet satsar de, vågar, riskerar och får betala för att de vågade. Det de gör gynnar främst framtidens människor, och ofta får de inte leva för att se följderna av sina egna uppoffringar.

Här börjar jag vackla. Här infinner sig en förundrar över livet från ett perspektiv, där egot inte längre är gud. Kanske fanns där viljan att göra skillnad, att förhindra andra från att hamna i sina egna forna avgrunder. Kanske är förvissningen om en något bättre värld för framtida generationer värd alla risker.

Det blir enklare med egna barn, att anamma osjälviskt leverne. Men egocentriskt tänkande är närmast instinktivt. Det måste medvetet motarbetas, för att bli något annat.