Det obegripligt gränslösa

Definitioner är små kotthus i vildmarken.

I ett vindpinat kaos försöker människan bygga struktur, förenkla och begripliggöra en upplevelse som glider ur händerna så fort den benämns. ”Du är till söder, och du till norr, och marken luktar endast vad jag säger”, och se – där är filtret som rensar bort allt annat än det som sinnet har spetsat. Fjärilens magi dör redan i håven.

Det är en illvillig tolkning av en nyfiken varelse. Som behöver prata högt med sig själv, mentalt och verbalt så att träden hör – för att allt det påhittade ska bli sant. Men någon måste ge oss, att vi ju faktiskt försöker. Alla hopplösa försök att rama in det stora obegripliga med några få ord, är välvilja. Vi sorterar träden, men är blinda för eventuella hybrider.

Vi söker att vara en del av det stora oformliga, men hindras av de små plastbondgårdarna inombords, med sina små stängsel av billigast möjliga sort. Gränslös är inte att känna gränserna och överskrida dem, utan att leva i total gränslöshet.

Omfamna det obegripliga. Varje stund av överväldigande är jubelvärd.

Det gränslöst obegripliga

Gläntan var inte tyst, men för den som bara räknar vissa ljud, var den det.

Där fanns ekorrars krafsande och rispande kottskalande, spattiga fåglar som prasslade och bytte grenar ideligen, och så upplät de ibland något litet pip. Vinden var  på plats, aktivt oförutsägbar och nästan omärkbart i bakgrunden.

In i den tysta musiken klev en människa, en hanne. Dunkande steg, vinande kläder och pysande andedräkt.

Gläntan var ett av många rum längs rutten, och det ska erkännas att den bara var en glänta i mänsklig mening; begreppet glänta är skapat av människan, för att människan ser det som rimligt och begripligt att avgränsa geografiskt, vissa platser – för att naturen är enklare att förstå om den delas in i mindre delar. De kvittrande fåglarna försöker inte förstå naturen, utan är mer en del av den.

Mannen trampade vidare, lämnade gläntan bakom sig. En av många platser i hans sinne, men likväl en avgränsad enhet som medvetet sammansatts med övriga platser längs rutten. Begripliggörandet av naturen var ungefär som lego för denne man, ihoppusslade fragment. Kanske var detta pusslande en förutsättning för mannens lokalsinne, för att han skulle kunna säga ”jag hörde fåglar i gläntan” snarare än ”det lät i naturen”. För att det mänskliga medvetandet bygger på separerandet av referenter, av förenklade avbilder av något som egentligen är obegripligt.

I höjd med kalhyggets slut funderade mannen över människan och naturens samverkan, att avverkning och skogsplantering gör skogen till någon mer ordnat; en sorts träslag i symmetriska mönster, inte en kaotisk mix av träd så som de annars faller sig, och där de faller växer det nya.

Samtidigt, är människans ingrepp i naturen på många sätt är en förutsättning för att vi som inte vurmar om ingrepp ändå ska få någon som helst chans att ta del av naturen. Vi hade kunnat bo i städer, med en enda stor vildmark utanför. Denna vildmark hade vi sedan besökt i ordnade former, med beväpnade vakter. Kanske hade några av oss tilltalats, och försökt rymma till denna mer vilda vildmark.

För mannen var naturupplevelsen skön av följande anledning: istället för att vara en individ som besökte naturen, suddades hans egna gränser ut, och efter en tillräckligt lång vandring blev han och naturen ett. Åtskillnaden var bara som i fallet med gläntan, att det existerade ett begrepp som höll oss åtskilda.

Du som läser detta, visst finns det i dig en hemlängtan, en känsla bortom vett och sans som vill att du uppgår i små, små delar och sugs upp av den vrålande vinden? Ditt medvetande letar efter möjligheten att klicka på katapultstolen, för att skicka ut den delen som sorterar, mäter och ifrågasätter. För att den gränslösa varelsen är utan indelningar och territorier.

Han väcker mig

Skogsmannen, denna varelse som föddes för cirka 10 år sedan, pendlar fram och tillbaka i mitt liv. Än i glömska, än i dagsljus. Men aldrig inaktuell, och förmodligen kommer den här bloggen aldrig att bli inaktuell. Skogsmannen väcker mig, när skitnödigheten och utvecklingshysterin blir för svår.

Skogsmannen älskar frihet, ogillar flockbeteende, ogillar samhällen och stora konstellationer. Små grupper med människor som lever naturnära, i frid och utan några egentliga mål utöver det som finns i nuet. Tacksamhet, men ändå inre utveckling.

Skogsmannen är sig själv. Försöker inte förändra någon annan, och ärligt talat försöker jag inte locka fler läsare på det ena eller andra sättet. Bloggen är sakta lunkande, trygg och van som en gammal hund. Tillfreds med sin plats i livet och i världen.

Den där andra existensen, han som inte alltid är Skogsmannen, lever ett liv som mer liknar en berg- och dalbana. Tvivel, grubbel, försök att bli något som fungerat bra för någon annan. Ångrar sig och backar tillbaka. Gör om samma misstag flera gånger, framförallt för att ”lyckas” eller åtminstone utvecklas. Inser sedan ”det där var fejkat” och stänger av.

Återkommer alltid till Skogsmannen. Urkärnan. Det är det här som verkligen är jag. Jag har hört det från fler också, nära vänner.

Tack vare att bloggen finns här, har jag nu en trygg plats att återvända till. En liten cyberkoja som påminner om det väsentliga i livet, att det ska levas enligt användarens eget tycke. Inte press och vilja för mycket, om användaren inte är en sådan som gillar svettigt habegär och längtan bortåt. För det är han inte.

Röven på en stubbe. Kaffe i hand. Vackert så.