Det gränslöst obegripliga

Gläntan var inte tyst, men för den som bara räknar vissa ljud, var den det.

Där fanns ekorrars krafsande och rispande kottskalande, spattiga fåglar som prasslade och bytte grenar ideligen, och så upplät de ibland något litet pip. Vinden var  på plats, aktivt oförutsägbar och nästan omärkbart i bakgrunden.

In i den tysta musiken klev en människa, en hanne. Dunkande steg, vinande kläder och pysande andedräkt.

Gläntan var ett av många rum längs rutten, och det ska erkännas att den bara var en glänta i mänsklig mening; begreppet glänta är skapat av människan, för att människan ser det som rimligt och begripligt att avgränsa geografiskt, vissa platser – för att naturen är enklare att förstå om den delas in i mindre delar. De kvittrande fåglarna försöker inte förstå naturen, utan är mer en del av den.

Mannen trampade vidare, lämnade gläntan bakom sig. En av många platser i hans sinne, men likväl en avgränsad enhet som medvetet sammansatts med övriga platser längs rutten. Begripliggörandet av naturen var ungefär som lego för denne man, ihoppusslade fragment. Kanske var detta pusslande en förutsättning för mannens lokalsinne, för att han skulle kunna säga ”jag hörde fåglar i gläntan” snarare än ”det lät i naturen”. För att det mänskliga medvetandet bygger på separerandet av referenter, av förenklade avbilder av något som egentligen är obegripligt.

I höjd med kalhyggets slut funderade mannen över människan och naturens samverkan, att avverkning och skogsplantering gör skogen till någon mer ordnat; en sorts träslag i symmetriska mönster, inte en kaotisk mix av träd så som de annars faller sig, och där de faller växer det nya.

Samtidigt, är människans ingrepp i naturen på många sätt är en förutsättning för att vi som inte vurmar om ingrepp ändå ska få någon som helst chans att ta del av naturen. Vi hade kunnat bo i städer, med en enda stor vildmark utanför. Denna vildmark hade vi sedan besökt i ordnade former, med beväpnade vakter. Kanske hade några av oss tilltalats, och försökt rymma till denna mer vilda vildmark.

För mannen var naturupplevelsen skön av följande anledning: istället för att vara en individ som besökte naturen, suddades hans egna gränser ut, och efter en tillräckligt lång vandring blev han och naturen ett. Åtskillnaden var bara som i fallet med gläntan, att det existerade ett begrepp som höll oss åtskilda.

Du som läser detta, visst finns det i dig en hemlängtan, en känsla bortom vett och sans som vill att du uppgår i små, små delar och sugs upp av den vrålande vinden? Ditt medvetande letar efter möjligheten att klicka på katapultstolen, för att skicka ut den delen som sorterar, mäter och ifrågasätter. För att den gränslösa varelsen är utan indelningar och territorier.