Bejaka mörkret – fem år senare

För några år sedan brukade jag ofta återkomma till bejakandet av det inre mörkret. Sedan kom jag in på personlig utveckling-spåret och mycket glömdes bort.
Min mörka sida, den som gillar destruktivitet, kraft och ohämmade begär, har fått stå tillbaka under åtminstone de fem senaste åren. Jag har blivit en lugnare, mer sansad och odlat enbart den konstruktiva delen av mig. Flåshurtiga, tycker nog säkert någon.
I detta har även meditation spelat en viktig roll. Genom att meditera ofta under de 4-5 senaste åren har jag blivit en väldigt stabil person som inte är styrd av katastroftankar eller känslor i någon större utsträckning. Nackdelen är att det har gjort mig lite väl frånkopplad från verkligheten i vissa fall. Någon gång behöver en människa brisera, för att vara en människa.
Nu är tiden kommen. Det är dags att återförenas med resten av mig själv, med den mörka våldsamma urkraften som har legat latent i någon vrå inombords. Så vad är det jag pratar om? Viljan att förstöra, viljan att avguda sig själv, viljan att rakt framföra sin åsikt och sitt behov utan att be om ursäkt, viljan att släppa loss sina djuriska drifter, viljan att inte passa in – att vara obekväm. Att förgöra för nöjes skull.
Denna destruktiva kraft kan vara konstruktiv, i det att den faktiskt renar dig. Tömmer ditt behov, tar bort det inre trycket.
Hell mörker. Hell destruktivitet. Ut med besten.

När livet jävlas

Det är nästan ironiskt hur livet leker tafatt med känslor och kontroll. De bästa stunderna efterträds inte sällan av de djupaste och mest miserabla, och de svartaste dagarna följs av ljus och harmoni.

Vad jag har genomgått de senaste månaderna kommer förmodligen att kännas otänkbart om ett år, precis som det kändes otänkbart innan.

Människor kan te sig konsekventa och förutsägbara, men i en pressad situation vaknar kaoset. En människa som du känt länge, kan plötsligt bli som förbytt och allt du känner till får revideras på kort tid. Det är en av de lärdomar som har kommit till mig under min svåra tid, som fortfarande pågår.

Det finns positiva upptäckter i detta också, som min egen framodlade karaktär och metoder för att stå ut med elände. Det är bara i skarpt läge ens person testas ordentligt. Och jag har visat mig starkare än jag kunde hoppas.

Livet är ett test, och det är aldrig någonsin fullt förutsägbart. Det kan det inte vara. Istället för att söka harmoni, bör vi lära oss att älska kaos.