Mörkrets kraft

När livet kommer som en massiv fiende, marscherande rakt i ansiktet på dig, då kan du krypa ihop och låta dig krossas av tyngden. Eller lära dig att hitta din inre kraftreserv och stå emot. 13 år gammal valde jag mellan döden, och den styrka som mörkret kunde ge. Och jag lever än.

Tonårstiden var ingen lek för mig. Den som sticker ut fysiskt, är blyg och har komplex – tacksamt byte för flocken som letar olikheter. Inga konstigheter, det är så det fungerar. Men jag mådde dåligt av mobbingen, och jag köpte belackarnas världsbild – jag var ju en värdelös människa. Jag borde dö. Jag borde orsaka denna död själv.

Men innerst i mitt väsen fanns en längtan, efter något jag inte kunde förklara. Jag sökte en kraftkälla, en styrka stor nog att stå emot vad som helst. Det var inte kristen tro, och det var ingen gemenskap av annat slag. Det var den fasta övertygelsen att jag är bättre än dem. Jag är starkare, smartare, mer destruktiv. Tanken på att vara förmer var tröstande för en 13-årig pojke. Men var kom den här rösten ifrån? Jag vet inte.

Ingen annan visste att jag mådde så dåligt att jag övervägde att ta mitt liv. Det skulle ske med hjälp av ett rep, under en bro jag hade valt ut. Planen var inte allvarligt menad än, men jag närmade mig. Det som räddade mig var två saker främst. 1) Jag tyckte synd om mig själv, och främst om mina föräldrar. Jag brukade titta på en bild där pappa höll i mig som nyfödd. Det var väl kärlek jag såg, och jag kände mig omtyckt. 2) Musiken. Den mörkaste, hårdaste, mest majestätiska. Den lät som jag mådde, och samtidigt gav den mig en känsla av att vara gud, kung, odödlig.

Musikstilen: black metal.

Black metal är en musikform som skiljer sig avsevärt från besläktade genrer som death metal och thrash metal. Framförallt för att den vågar vara seriös, sann mot sina upphovsmän och mot den källa musik representerar. Ingen ”glimten i ögat” eller för skojs skull. Äkta vara. Just detta har förlöjligats så många gånger, det faktum att den vågar vara på allvar. Men lämna dessa åsikter i soptunnan, tack. Konst som vågar sträva efter att vara större än livet är den enda konsten som är värd respekt.

För mig lockade den unika kombinationen av vildsint vrede, kaos, oformlighet och filosofisk samt andlig hög nivå i texterna. Skogsbrand och akademi på samma gång. Denna dubbelhet fanns i mig sedan länge, och min egen attraktion till mörkret, döden och destruktivitet fick sitt lystmäte. Det spelade inte så stor roll om det var Satan, Oden eller döden som var föremål för tillbedjan. Det handlade om den mörka maskulina principen. Den som väcktes i mig av att jag behandlades illa.

I mörkret fann jag kraften som tog mig tillbaka till livet, fick mig att glömma repet. Fick mig att ta den inre urkraften och drapera mig i den även utanpå. Och se, till slut tystnade belackarnas röster. Mörkret åt mig inifrån, men jag mådde bra. Jag andades styrka.

När livet blev lättare att leva falnade den mörka lågan, och fanns i mig som en glöd under många år. Tills nu livets svårigheter återigen sliter i mig, och här sitter jag och hyllar kraftkällan som återigen tonas upp. Håller mig vid liv. För jag är för evigt kopplad till urkraften från forntiden, den maskulina principen som kan krossa berg och bygga slott.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s