Död åt 2016

Det värsta och bästa året på länge lämnar mig nu.

Det gör ont när en familj splittras, men när illusioner rämnar och livsglädje återvänder är det inte endast av ondo.

När en person som visat sig vara pålitlig under många år, visar sitt sanna falska ansikte gör det också ont. Men murkna brädor måste avlägsnas för att skeppet ska kunna segla vidare.

Jag har återfunnit den positiva livskraften, likväl som den mörkare mer destruktiva komponenten som legat begravd under några år. Framförallt har jag återfunnit mitt värde, mitt verkliga värde.

Jag går in i 2017 med en nomadisk inställning, genom att jag nu är redo att surfa genom vilket malströmshav som nu kommer i min väg. 2017 blir året då jag kopplar loss från det universella och lägger all kraft på de utvalda få.

Väl mött bortom undergångens fana.

Nytt liv

Jag har bestämt mig. Lämnar huset, alla saker. Startar ett nytt minimalistiskt liv.
Det har hänt mycket i år. Skilsmässan var den stora grejen, där jag först blev förvånad och rädd, men med tiden alltmer förstod att det här var rätt. Att det vemod jag känt år tillbaka, faktiskt var en sorts förstadie till uppbrottet. Att vi var klara, för flera år sedan.
Jag ”löste” det med att öva på tacksamhet, och i personlig utveckling hittade jag tillbaka till livsgnistan igen. ”Men vad hände med vi:et?” undrade terapeuten. Tja, det var en bra fråga. Vi:et var en kompisrelation, kort och gott.
Sen hände det grejer. Ny flickvän, oplanerat. Jag hade tänkt vara ensam, fri, själv, jobba med mina projekt. Men när det känns rätt går det inte att tacka nej.
Nu flyttar jag från huset, ett hus som tvingat fram vaktmästaren i mig under de 6-7 år vi bott här. Ett liv som varit värt uppoffringen för att bo naturnära, men innerst inne har jag inte gillat att fixa och dona, renovera och greja.
Nystart. En chans att leva i enkelhet, utan en massa prylar. Jag är tacksam för hur livet kan kasta omkull allt, för att sedan visa vägen mot något nytt som utvecklar och som förgyller. Ingenting är för evigt. Allting är förgängligt. Livet är här och nu.

Vandra vägen framåt

”Just. Let. Go.”

Orden från favoritfilmen Fight Club är fortfarande som släggor mot mitt huvud. Om det är något jag kämpar med här i livet är det att helt enkelt ge efter för verkligheten. Att inte ha förväntningar eller ånger kring det som varit och det som komma skall.

Eckhardt Tolle, en andlig favorit, säger samma sak. ”Surrender”.

Vi kan bara styra vår egen lilla båt, och knappt det. Vad andra gör mot oss, eller vad livet släpar framför våra oförberedda fötter kan inte styras.

Jag har haft ett särdeles tufft och annorlunda 2016. Flera överraskningar, oangenäma och angenäma samt förbryllande märkliga och livsförändrande. Livsförändrande var de allihop förresten.

Jag har upptäckt min duglighet som man. Stått stark i kanske den värsta storm som blåst i mitt liv. Hittills. Jag har agerat värdigt, som en stoiker och faktiskt på ett sätt som hade gjort såväl Jesus som Anton LaVey stolta. Ja, faktiskt. Och så har jag upptäckt oväntade sidor hos mig själv, återupptäckt mina känslor (de var tydligen avstängda) och funnit frid på sätt och vis, i förgängligheten.

Livet stannar inte, och inte heller bör vi göra det. Acceptera att allting blir gammalt och slutligen dör, att ingen av oss är något mer än en människa. Men vi bör sträva efter att bli gudar, och framförallt bör vi vandra vägen fram. I ursinne, hagelskur likaväl som i solsken.