Vandra vägen framåt

”Just. Let. Go.”

Orden från favoritfilmen Fight Club är fortfarande som släggor mot mitt huvud. Om det är något jag kämpar med här i livet är det att helt enkelt ge efter för verkligheten. Att inte ha förväntningar eller ånger kring det som varit och det som komma skall.

Eckhardt Tolle, en andlig favorit, säger samma sak. ”Surrender”.

Vi kan bara styra vår egen lilla båt, och knappt det. Vad andra gör mot oss, eller vad livet släpar framför våra oförberedda fötter kan inte styras.

Jag har haft ett särdeles tufft och annorlunda 2016. Flera överraskningar, oangenäma och angenäma samt förbryllande märkliga och livsförändrande. Livsförändrande var de allihop förresten.

Jag har upptäckt min duglighet som man. Stått stark i kanske den värsta storm som blåst i mitt liv. Hittills. Jag har agerat värdigt, som en stoiker och faktiskt på ett sätt som hade gjort såväl Jesus som Anton LaVey stolta. Ja, faktiskt. Och så har jag upptäckt oväntade sidor hos mig själv, återupptäckt mina känslor (de var tydligen avstängda) och funnit frid på sätt och vis, i förgängligheten.

Livet stannar inte, och inte heller bör vi göra det. Acceptera att allting blir gammalt och slutligen dör, att ingen av oss är något mer än en människa. Men vi bör sträva efter att bli gudar, och framförallt bör vi vandra vägen fram. I ursinne, hagelskur likaväl som i solsken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s