Natten mot måndag

Jag sitter i en lägenhet i Uppsala och tittar ut. Klockan närmar sig midnatt.
Det är slutet av februari, snö finns kvar på gårdsplanen nedanför. Över snön löper oregelbundna spår från människor och djur.

Här sitter jag, i bara kalsongerna. Funderar på om min mage har blivit större på senaste tiden. Funderar på om den där ölen jag nyss drack ur var i onödan.
I hörlurarna ljuder melankolisk musik, och den färgar oundvikligen mina tankar denna afton.

Jag ser de små fyrkanterna i lägenhetslängan mitt emot slockna en efter en. Tänker på att jag en gång bestämde mig för att inte bo i lägenhet igen, att det var naturnära som gällde för mig.

Men bryr jag mig i dag? Är jag såld på naturen än? Svaret dröjer.

40 år har hunnit passera av mitt liv. Fortfarande är jag inte den jag hade velat vara, men jag har fått viktiga lärdomar genom att byta smärta mot erfarenhet.
Jag är fortfarande samma person, på de viktiga sätten, som när jag fyllde 20, och 30. Den där girigheten och hungern efter att suga märgen ur livet – saknas. Ge mig människor som betyder allt, ge mig pengar att leva ett gott liv och jag är nöjd.

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid en kvinna som kommit att betyda oväntat mycket för mig. En kvinna som jag för ett år sedan varken visste att existerade eller att jag skulle vara i behov av. Ännu mindre visste jag att hon skulle lyckas läka sår som funnits inuti mig sedan tonåren.

Jag tittar ut igen, inte en människa är synlig. Det är trots allt söndag natt. Musiken i hörlurarna ryter vidare, och den här texten går mot sitt slut.
God natt. Livet är inte så dumt.

Kapa linorna

Rättigheter, rättvisa, jämlikhet – vad betyder det egentligen?

Dagligen stöter jag på dessa ord, ofta i sammanhang där även ”lika för alla”, ”likabehandlingsprincipen” och så vidare nämns.

Vem har bestämt vem som har rättigheter?

Vad är rättvist om alla personer har olika ideal?

Vad är jämlikt när alla har olika förutsättningar och önskemål?

När jag idisslar detta förefaller tanken på ett storskaligt samhälle absurd, orealistisk. Min övertygelse om en strävan mot en liten grupp, en stam, ökar.

Hur lever vi i ett modernt samhälle samtidigt som vi blir en stam? Ja, till en början genom att rent andligt och idémässigt bete oss som en. Därefter följer det mer fysiska, där flytt, självhushåll och annat kan bli aktuellt.

I år är året då linorna till det globala ska kapas i största möjliga utsträckning.