Du förtjänar inte bättre

Efter några dagar av tankar på hur orättvist behandlad jag blivit, hur illa jag har blivit behandlad av andra och liknande slår det mig – vilka helt meningslösa plågsamma tankar.

Den jag är här i dag skulle aldrig gå med på det som hände i det förgångna. Men kanske just därför, för att det behövdes dåliga erfarenheter. Vänta nu, var de verkligen dåliga i så fall?

Jag är stolt här och nu, men var jag det då? Nej, säger nutidsmänniskan. Nutidsmänniskan dömer ut dåtidsmänniskan, och det är väl som det ska vara. ”Jag ångrar ingenting” kanske det är lätt att säga som nutidsmänniska, för att täcka sitt ego och bortförklara för sig själv. Men det ligger i sakens natur att ånger kan vara bra.

Jag väljer att vara stark i dag. Den bästa versionen av mig hittills. 40 år och stagnerar icke. Så är det.

Skit i samhället, skit i Sverige, skit i världen

Hela livet har jag gått av och an mellan inställningarna ”strunta i världen” och ”ändra världen”. Som en vresig skogsman har jag förstås dragit mest åt det förstnämnda.

Mitt liv har genomgått stora förändringar på senare tid. Den familj som jag tagit för given, och ärligt talat inte ifrågasatte värdet och mitt eget välbefinnande i, förändrades när jag och exfrun skildes. En nödvändig genomgång av mig, vad själva livet borde gå ut på och vilka som är runt mig, har gjorts.

Jag finner att min lilla värld är den värld jag vill leva i, med de människor jag har valt att ha runt mig. Mina barn, mina vänner, min flickvän – resten av människorna på jorden bryr jag mig faktisk inte speciellt mycket om. Jag har bara 100 procent kärlek att ge, och väljer då att ge den till människor som jag bryr mig om.

Medan jag hör hur bekanta ojar sig över hur hemskt det är i Sverige, hur hemskt det är i världen, blir jag alltmer tillfreds med det faktum att jag struntar i det globala och jag struntar i det nationella. Jag vet inte ens om jag kan säga ”vi” om de andra personerna som bor i Sverige med mig. Vad har vi gemensamt, egentligen?

Den gamla drömmen om en självförsörjande by gör sig påmind. Min dröm är att skapa en by, inte ett kollektiv, ihop med väl valda människor. Vi ska leva som en stam, och vi ska låta det ytliga, materiella, svekfulla och dekadenta spela in så lite som möjligt i våra liv.

Som ett led i detta har jag slutat följa nyheter. Det kan verkligen rekommenderas.