Död åt filosofin – bortom nihilismen

När jag som ung man började studera på högskola, var det med förhoppning om att träffa andra filosofiintresserade och fjärma mig ytterligare från de vanliga jordnära människorna. Det skulle bli en intellektuells paradis.

Nu blev det inte riktigt så, men jag märkte hur snabb jag blev i huvudet. Alltid redo att rabbla en teori, ett argument eller ett namn på någon gammal filosof. Då ska nämnas att jag faktiskt gick in i lärosätet med skepsis gentemot själva lärandet, och som motståndare till traditioner och korvstoppning.

Jag var nihilist. Influerad av Nietzsche, men även av en ungdomlig misantropi som byggts på mina erfarenheter i livet. Det fanns inga objektiva värden. Inget spelar någon roll. Mänskligheten är ett virus.

Moral och flockbeteende blev mina favorit-hatobjekt.

Och så skulle vi läsa moralfilosofi… Jag hade redan gått och jagat upp mig, läst Nietzsche och även svenske Hägerström. Det hela slutade i en tvåtimmarsbatalj med den filosof som ledde det som skulle ha varit ett seminarium. Jag försvarade ”intet” mot hans tes om en medfödd moral. Efteråt var jag helt svettig.

20 år senare, eller något. Då sitter jag här och irriterar mig istället på såna som jag. Nihilism i all ära, och några objektiva värden tror jag inte på nu heller. Men däremot tror jag starkt på subjektiva värden, för det är de som vi själva skapar i livet.

Det är den där meningen med livet som det tjatas om. Vi bygger den själva, och vi bygger den genom att stå för det vi tror på. Genom att inte rätta in oss i leden, men inte genom att bara ifrågasätta och ironisera. Vi river allt, skoningslöst, med nihilism. Därifrån bygger vi tillsammans med våra utvalda, och vi bygger för att vi vill och för att vi står för det vi bygger. Inte för att det är en allmänt vedertagen moral som ”alla” måste gå med på. Åt helvete med det.

Vi bygger små grupper, för det går inte att få till några stora som håller i längden. Vi kompromissar inte, och har ingen tolerans för det som inte kan accepteras. Vi vågar kasta ut, och bjuda in. Vi vågar bygga, med nihilismen som grund. Men det får aldrig stanna där.

Med detta nya perspektiv ter sig plötsligt de gamla tankelekarna från filosofikursen som rätt triviala och banala. Filosofi som hjärngympa i all ära, men resultatet blir alltför ofta tjafs om definitioner och att vi kommer fram till att vi inget vet. När filosofi egentligen borde vara ett verktyg för att skapa ett gott liv.

Så, leve nihilismen, död åt nihilismen och död åt filosofin. Leve den som vågar stå för något.

Annonser

Riket väntar

Vinden sliter löv ur träden
Men jag sitter här innanför glaset
Oberörd

Det finns en värld där ute
Den är min och den väntar
På mig

Jag har fallit ur livet jag levde förut
Funnit känslorna igen
Upptäckt

Skogen som växer i mitt inre, växer
Men min skog utanför fönstret
Väntar

Det gröna templet är obemannat
De heliga strövstigarna trampas inte
Av mig

Kallet från det vilda ökar i kraft
Urvarelsen i mig hörsammar
Vill agera

Grönskans rike

Jag vandrar ut, bort från människor och hus, disharmoni och brus.
På stigen, ner mot bäcken. Över bron.
Där välkomnar mig ett rike av grönaste grönt.
I sommarens grönska faller vardagens tristess och dagens stress.
Doften av jord, det porlande vattnet, vinden mot mitt skinn och smaragdfärgen i mina ögon. Det här är en meditation. Det här är min spirituella länk till den vakna världen.

Ta ingen skit

Optimism och ödmjukhet i all ära, men din integritet som person kan riskera att bli lidande om du inte säger ifrån. En viktig del i att bli en välfungerande person handlar därför om att lära sig att inte ta någon skit.

I mitt eget liv har jag tillåtit mig själv att ge bort stora mängder energi, till sammanhang och personer som – så här med facit i hand i efterhand – inte gett speciellt mycket tillbaka. Jag kan gräma mig över detta som ett stackars litet offer, eller jag kan gå vidare som en man och lära mig av misstagen. Valet är enkelt. Numera slösas inte energi på ovärdiga, och framförallt inte på personer som inte ingår i mina utvalda få. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att ta vara på klokheten.

En annan del i att inte ta skit är att helt enkelt vägra gå med på sådant som skulle få dig att må dåligt. I mitt förra förhållande var jag, vilket insågs i efterhand, alltför generös. Nu efteråt förstår jag att det helt enkelt bara hade varit att säga nej. Och partnern hade fått ett ultimatum: acceptera min vilja, eller så byter jag ut dig mot någon som gör det. Enkelt. Självsäkert. Med bra självkänsla. Återigen, lätt att vara efterklok. Men en lärdom är bättre än ingen alls.

En springande punkt i båda fallen av att inte ta skit, är självkänslan. Den som har en bra självkänsla tar per automatik noll skit. Den med bra självkänsla vet sitt värde, och kan ställa krav. Även om kraven inte överensstämmer med gemene man, samhället eller någon idiotisk moral. Din subjektiva vilja är den enda måttstocken som ska användas när det gäller att tacka ja eller nej till sådant som rör andra människor.