Leder frånvaro av natur till existentiellt armod?

När jag går mina promenader ljuder ofta musik, podcasts eller ljudböcker i öronen. Det är lätt hänt att det blir så, och då går jag miste om naturens läten. Värt en påminnelse.

Jag tror att naturens läten talar till oss människor på ett djupare plan, genetiskt evolutionärt. Det finns ett direkt välbefinnande i att befinna sig i naturen, och det märker vi av medvetet. Men omedvetet väcks en frid, en igenkänning, ett sammanhang.

Jag kollade lite forskning angående boende i stad vs landsbygd förut, och fann att stresstolerans var högre hos ”lantisar”, något som enligt källor bidrog till att krävande arbetsgivare som NASA helst rekryterade personer som inte var uppväxta i storstäder. Tyvärr har jag ingen länk att dela med mig av, men jag minns att Per Hamid Ghatan var ett namn i sammanhanget, en forskare.

Varför en person uppvuxen på landet kan vara mer stresstolerant än en stadsbo tror jag beror på den frånvaro från buller som råder på landet jämfört mot i en storstad (är det någonsin riktigt tyst?). Jag tror inte heller det finns något positivt i att bo så många människor inpå varandra, människor som inte har något gemensamt och kanske inte ens känner någon tillhörighet till något sammanhang överhuvudtaget.

Så stor del av mänskligheten lever i dag ett närmast syntetiskt liv. Många ser inga andra växter än blommor i fönstren, rör aldrig vid jorden och gräset med sina bara fötter och lever med syntetiska ljuskällor. Kan vi som djurart må bra av denna förändring? Är vi anpassningsbara nog, eller ligger detta till grund för ett existentiellt armod utan sammanhang och mening?

Annonser