Värdelös

Den som glömmer sitt värde
är den som blir till offret
med bugande huvud intill
personen hon föraktar
ett stelt leende av falskhet
som säger:
jag vill att du älskar mig
även fast jag inte vill ha din kärlek
jag är förlorad
men åtminstone kan jag leva på
hatet till dig

Annonser

Du nihilistiska nya värld

En gång i min ungdom kallade jag mig nihilist. Det var ett avståndstagande från samhället, flockmentalitet, socialism och en hop andra saker som jag störde mig på. I dag inser jag att det jag stod för inte var nihilism – för nihilism är en av de ledande ideologierna i dag, och det är inte min ideologi.

Nihilism kommer från latinets ”nihil est” som är latin för ”ingenting är”. Nietzsche brukar få cred för detta begrepp, men herr Fjodor Dostojevskij ska ha varit den som myntat uttrycket att om gud är död, är allting tillåtet. Vem som ”uppfann” nihilismen är väl egentligen oväsentligt, men det har varit en viktig del i den västerländska filosofins utveckling.

Enkelt beskrivet är nihilism i sin ursprungsform att säga ”det finns inga objektiva värderingar”, det vill säga inget givet rätt och fel. Ett mindre kontroversiellt sätt att säga ”allting är subjektivt” eller ”bortom mänsklig moral och mänskligt tyckande finns det inga värden”. Inte så konstigt, alls. Jag är fortfarande inne på den linjen, men därmed står jag långt ifrån idén om att det inte är vettigt med värderingar. Jag har massor med värderingar. Min moral är rätt extrem, har jag insett efter att ha jämfört den med människor som tar livet mer med en klackspark (jag är obenägen till det).

I min ungdom var jag nog inget mer än en anarkist, när det kommer till kritan. Ogillade stora samhällen, ogillade att tvingas buntas ihop med andra, ”göra rätt” för mig och idén om ett samhälle där alla hjälps åt var för mig skrattretande. Väldigt mycket för att jag var något av en outsider. Som företagare har jag kommit att bli mer positivt inställd till att hjälpas åt, byteshandla med mera. Men fortfarande tror jag mest på små grupperingar av likasinnade framför jätteorganisationer.

Vad jag kan konstatera i dag är att det som i teorin kallades nihilism (eller värdenihilism – kolla in denna intressanta herre, som huserade i Uppsala) tycks ha blivit till något av en praktisk realitet i dag. Den moderna världen har utvecklats till en plats där ingen tycks vilja står för något. Där ironi och sarkasm hyllas som den finaste sortens humor, och där den som faktiskt vågar och vill stå för en positiv förändring hånas och förlöjligas. Det är en utveckling som man kan störa sig på, och gnälla över – men det leder inte till något.

Det enda rätta är att ignorera de hånande krafterna. Låt dem ironisera, de små liven. Här är ett initiativ som vågar stå för något i en tidsålder där mjäk och svaghet tycks vara det nya svarta.