Den stora tystnaden

Jag hör människor kivas över vilken åsikt som är den rätta, över vilken politiker som gjorde fel och jag förundras över att detta skapar känslor.

Jag ser diskussioner via nätet, där människor bråkar om vem som inte gick till final i en musiktävling. Och jag ser hur båda sidor i en diskussion följer sin tradition, och fortsätter att ösa skit på varandra.

Så som de gjort i alla år, spelar sin roll.

Det blir mer personligt. Någon som blivit mobbad får reda på att hennes plågoande dött i en överdos. Hon gläds åt detta, och jag kan förstå det på ett sätt. Jag har också varit mobbad.

Men jag låter mitt engagemang falla, för allt som inte ger mig glädje. För allt som inte har med mina närmaste viktigaste att göra. För allt som inte har med mig att göra på något sätt.

Neutralitet, eller tomhet. Jag känner ingenting. Inte ens förakt för de som ägnar sitt liv och engagemang åt att spendera tid på oviktigheter. Inte heller för de som bryter mot viktiga regler och principer som jag står för. Inte heller för de som utför gärningar som bör föraktas.

Jag känner tomhet. Jag är inte arg på någon gammal mobbare, eller före detta partner, eller på skollärare från forntiden.

Kanske hade människorna förtjänat föraktet, för vad de gjort och hur de beter sig i dag. Men har de förtjänat mitt känslomässiga engagemang? Nej, bara den stora tystnaden.

Annonser

Två enkla principer

Jag har två enkla principer här i livet. Tillit och dedikation.

Den som vill tillhöra min innersta krets behöver vara totalt pålitlig, som att kunna göra stora uppoffringar för mig. Och så behöver den vara dedikerad, som i att sätta mig och relationen med mig bland det främsta i mitt liv.

Detta gäller mina vänner och bröder. Det gäller min kvinna.

I övrigt har jag inga krav.

Jag är en enkel man som ger outtömligt till de som står mig nära. Detta kan jag göra då jag inte ger några gåvor till de som finns utanför min krets.

Globalism är för mig svårt att förstå.