Ointresset för sig själv

Kommer det med övning, eller kommer det med ålder? Det där med att tappa intresset för att skriva och prata om sig själv.

Förut fick jag kämpa med att inte vara subjektiv, navelskådande, redogörande för mitt liv. I dag är det mest metoder och tankar som kommer ut. Eller så håller jag käften helt enkelt.

Åsikter om politk, om hur världen borde vara, hur människor borde vara. Helt och hållet ointressant.

När det förr kom en skön känsla av att få chansen att prata om sig själv, är det nu samma känsla när det kommer ett problem i någons liv som behöver lösas.

Utan andra människor runt mig är det således ganska tyst. Även inombords. Många år av meditation, eller är det åldern? Är det kanske vanan att ha en hjärnan som spinner och snurrar av tankar dygnet runt. En hjärna som tröttnat på att ha damp, och håller käften helt enkelt.

Den som håller käften både inombords och utombords, finner friden.

Annonser