Vägen mot gryningen

Helgad varde han som vägrar förminska sig inför en kollektivistisk och konformistisk norm.
Helgad varde han som vågar stå för enkla eviga principer som styrka och handlingskraft.
Helgad varde han som behålla sitt sinneslugn när skitstormen haglar ur människornas munnar.
Helgad varde han som ointresserad vänder sig inåt, eller söker sin tillflykt i naturen, när petitesser behandlas som kriser.
Helgad varde han som stå stark och optimistisk. Inför det gamlas död. Och det nyas födelse.

Annonser

Värdelös

Den som glömmer sitt värde
är den som blir till offret
med bugande huvud intill
personen hon föraktar
ett stelt leende av falskhet
som säger:
jag vill att du älskar mig
även fast jag inte vill ha din kärlek
jag är förlorad
men åtminstone kan jag leva på
hatet till dig

Du nihilistiska nya värld

En gång i min ungdom kallade jag mig nihilist. Det var ett avståndstagande från samhället, flockmentalitet, socialism och en hop andra saker som jag störde mig på. I dag inser jag att det jag stod för inte var nihilism – för nihilism är en av de ledande ideologierna i dag, och det är inte min ideologi.

Nihilism kommer från latinets ”nihil est” som är latin för ”ingenting är”. Nietzsche brukar få cred för detta begrepp, men herr Fjodor Dostojevskij ska ha varit den som myntat uttrycket att om gud är död, är allting tillåtet. Vem som ”uppfann” nihilismen är väl egentligen oväsentligt, men det har varit en viktig del i den västerländska filosofins utveckling.

Enkelt beskrivet är nihilism i sin ursprungsform att säga ”det finns inga objektiva värderingar”, det vill säga inget givet rätt och fel. Ett mindre kontroversiellt sätt att säga ”allting är subjektivt” eller ”bortom mänsklig moral och mänskligt tyckande finns det inga värden”. Inte så konstigt, alls. Jag är fortfarande inne på den linjen, men därmed står jag långt ifrån idén om att det inte är vettigt med värderingar. Jag har massor med värderingar. Min moral är rätt extrem, har jag insett efter att ha jämfört den med människor som tar livet mer med en klackspark (jag är obenägen till det).

I min ungdom var jag nog inget mer än en anarkist, när det kommer till kritan. Ogillade stora samhällen, ogillade att tvingas buntas ihop med andra, ”göra rätt” för mig och idén om ett samhälle där alla hjälps åt var för mig skrattretande. Väldigt mycket för att jag var något av en outsider. Som företagare har jag kommit att bli mer positivt inställd till att hjälpas åt, byteshandla med mera. Men fortfarande tror jag mest på små grupperingar av likasinnade framför jätteorganisationer.

Vad jag kan konstatera i dag är att det som i teorin kallades nihilism (eller värdenihilism – kolla in denna intressanta herre, som huserade i Uppsala) tycks ha blivit till något av en praktisk realitet i dag. Den moderna världen har utvecklats till en plats där ingen tycks vilja står för något. Där ironi och sarkasm hyllas som den finaste sortens humor, och där den som faktiskt vågar och vill stå för en positiv förändring hånas och förlöjligas. Det är en utveckling som man kan störa sig på, och gnälla över – men det leder inte till något.

Det enda rätta är att ignorera de hånande krafterna. Låt dem ironisera, de små liven. Här är ett initiativ som vågar stå för något i en tidsålder där mjäk och svaghet tycks vara det nya svarta.

Sladdrig värld av plast

Min värld, alltmer upplever jag dig som stigande ur ett töcken.
Det som syntes meningsfullt, ligger framför mig likt en trasig barnbassäng.
Luften har släppts ur dess sladdriga plast.

De trätande människorna, träter om sina åsikter och känslor. Försöker överföra, men misslyckas.
Och så träter de igen.

Vi pratar om att bygga något nytt, men det stannar just vid prat.
Och så snurrar världen.
Och så snurrar världen.

Vi kryper tillbaka ner i de trasiga barnbassängerna, och blundar.
Kära gud, låt mig åter uppslukas av den ljuva illusionen.
Kära illusion, låt mig åter tro på gud.

Desillusionerade står vi på den skitiga åkern.
Ser på alla lyckliga jävlar.
Som djupdyker i en trasig bassäng, av sladdrig plast.

Jag vill tro på något.
Jobba för något.
Som finns där långt bortom min död.

Leder frånvaro av natur till existentiellt armod?

När jag går mina promenader ljuder ofta musik, podcasts eller ljudböcker i öronen. Det är lätt hänt att det blir så, och då går jag miste om naturens läten. Värt en påminnelse.

Jag tror att naturens läten talar till oss människor på ett djupare plan, genetiskt evolutionärt. Det finns ett direkt välbefinnande i att befinna sig i naturen, och det märker vi av medvetet. Men omedvetet väcks en frid, en igenkänning, ett sammanhang.

Jag kollade lite forskning angående boende i stad vs landsbygd förut, och fann att stresstolerans var högre hos ”lantisar”, något som enligt källor bidrog till att krävande arbetsgivare som NASA helst rekryterade personer som inte var uppväxta i storstäder. Tyvärr har jag ingen länk att dela med mig av, men jag minns att Per Hamid Ghatan var ett namn i sammanhanget, en forskare.

Varför en person uppvuxen på landet kan vara mer stresstolerant än en stadsbo tror jag beror på den frånvaro från buller som råder på landet jämfört mot i en storstad (är det någonsin riktigt tyst?). Jag tror inte heller det finns något positivt i att bo så många människor inpå varandra, människor som inte har något gemensamt och kanske inte ens känner någon tillhörighet till något sammanhang överhuvudtaget.

Så stor del av mänskligheten lever i dag ett närmast syntetiskt liv. Många ser inga andra växter än blommor i fönstren, rör aldrig vid jorden och gräset med sina bara fötter och lever med syntetiska ljuskällor. Kan vi som djurart må bra av denna förändring? Är vi anpassningsbara nog, eller ligger detta till grund för ett existentiellt armod utan sammanhang och mening?

Död åt filosofin – bortom nihilismen

När jag som ung man började studera på högskola, var det med förhoppning om att träffa andra filosofiintresserade och fjärma mig ytterligare från de vanliga jordnära människorna. Det skulle bli en intellektuells paradis.

Nu blev det inte riktigt så, men jag märkte hur snabb jag blev i huvudet. Alltid redo att rabbla en teori, ett argument eller ett namn på någon gammal filosof. Då ska nämnas att jag faktiskt gick in i lärosätet med skepsis gentemot själva lärandet, och som motståndare till traditioner och korvstoppning.

Jag var nihilist. Influerad av Nietzsche, men även av en ungdomlig misantropi som byggts på mina erfarenheter i livet. Det fanns inga objektiva värden. Inget spelar någon roll. Mänskligheten är ett virus.

Moral och flockbeteende blev mina favorit-hatobjekt.

Och så skulle vi läsa moralfilosofi… Jag hade redan gått och jagat upp mig, läst Nietzsche och även svenske Hägerström. Det hela slutade i en tvåtimmarsbatalj med den filosof som ledde det som skulle ha varit ett seminarium. Jag försvarade ”intet” mot hans tes om en medfödd moral. Efteråt var jag helt svettig.

20 år senare, eller något. Då sitter jag här och irriterar mig istället på såna som jag. Nihilism i all ära, och några objektiva värden tror jag inte på nu heller. Men däremot tror jag starkt på subjektiva värden, för det är de som vi själva skapar i livet.

Det är den där meningen med livet som det tjatas om. Vi bygger den själva, och vi bygger den genom att stå för det vi tror på. Genom att inte rätta in oss i leden, men inte genom att bara ifrågasätta och ironisera. Vi river allt, skoningslöst, med nihilism. Därifrån bygger vi tillsammans med våra utvalda, och vi bygger för att vi vill och för att vi står för det vi bygger. Inte för att det är en allmänt vedertagen moral som ”alla” måste gå med på. Åt helvete med det.

Vi bygger små grupper, för det går inte att få till några stora som håller i längden. Vi kompromissar inte, och har ingen tolerans för det som inte kan accepteras. Vi vågar kasta ut, och bjuda in. Vi vågar bygga, med nihilismen som grund. Men det får aldrig stanna där.

Med detta nya perspektiv ter sig plötsligt de gamla tankelekarna från filosofikursen som rätt triviala och banala. Filosofi som hjärngympa i all ära, men resultatet blir alltför ofta tjafs om definitioner och att vi kommer fram till att vi inget vet. När filosofi egentligen borde vara ett verktyg för att skapa ett gott liv.

Så, leve nihilismen, död åt nihilismen och död åt filosofin. Leve den som vågar stå för något.

Riket väntar

Vinden sliter löv ur träden
Men jag sitter här innanför glaset
Oberörd

Det finns en värld där ute
Den är min och den väntar
På mig

Jag har fallit ur livet jag levde förut
Funnit känslorna igen
Upptäckt

Skogen som växer i mitt inre, växer
Men min skog utanför fönstret
Väntar

Det gröna templet är obemannat
De heliga strövstigarna trampas inte
Av mig

Kallet från det vilda ökar i kraft
Urvarelsen i mig hörsammar
Vill agera

Grönskans rike

Jag vandrar ut, bort från människor och hus, disharmoni och brus.
På stigen, ner mot bäcken. Över bron.
Där välkomnar mig ett rike av grönaste grönt.
I sommarens grönska faller vardagens tristess och dagens stress.
Doften av jord, det porlande vattnet, vinden mot mitt skinn och smaragdfärgen i mina ögon. Det här är en meditation. Det här är min spirituella länk till den vakna världen.

Ta ingen skit

Optimism och ödmjukhet i all ära, men din integritet som person kan riskera att bli lidande om du inte säger ifrån. En viktig del i att bli en välfungerande person handlar därför om att lära sig att inte ta någon skit.

I mitt eget liv har jag tillåtit mig själv att ge bort stora mängder energi, till sammanhang och personer som – så här med facit i hand i efterhand – inte gett speciellt mycket tillbaka. Jag kan gräma mig över detta som ett stackars litet offer, eller jag kan gå vidare som en man och lära mig av misstagen. Valet är enkelt. Numera slösas inte energi på ovärdiga, och framförallt inte på personer som inte ingår i mina utvalda få. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att ta vara på klokheten.

En annan del i att inte ta skit är att helt enkelt vägra gå med på sådant som skulle få dig att må dåligt. I mitt förra förhållande var jag, vilket insågs i efterhand, alltför generös. Nu efteråt förstår jag att det helt enkelt bara hade varit att säga nej. Och partnern hade fått ett ultimatum: acceptera min vilja, eller så byter jag ut dig mot någon som gör det. Enkelt. Självsäkert. Med bra självkänsla. Återigen, lätt att vara efterklok. Men en lärdom är bättre än ingen alls.

En springande punkt i båda fallen av att inte ta skit, är självkänslan. Den som har en bra självkänsla tar per automatik noll skit. Den med bra självkänsla vet sitt värde, och kan ställa krav. Även om kraven inte överensstämmer med gemene man, samhället eller någon idiotisk moral. Din subjektiva vilja är den enda måttstocken som ska användas när det gäller att tacka ja eller nej till sådant som rör andra människor.

Du förtjänar inte bättre

Efter några dagar av tankar på hur orättvist behandlad jag blivit, hur illa jag har blivit behandlad av andra och liknande slår det mig – vilka helt meningslösa plågsamma tankar.

Den jag är här i dag skulle aldrig gå med på det som hände i det förgångna. Men kanske just därför, för att det behövdes dåliga erfarenheter. Vänta nu, var de verkligen dåliga i så fall?

Jag är stolt här och nu, men var jag det då? Nej, säger nutidsmänniskan. Nutidsmänniskan dömer ut dåtidsmänniskan, och det är väl som det ska vara. ”Jag ångrar ingenting” kanske det är lätt att säga som nutidsmänniska, för att täcka sitt ego och bortförklara för sig själv. Men det ligger i sakens natur att ånger kan vara bra.

Jag väljer att vara stark i dag. Den bästa versionen av mig hittills. 40 år och stagnerar icke. Så är det.