Sladdrig värld av plast

Min värld, alltmer upplever jag dig som stigande ur ett töcken.
Det som syntes meningsfullt, ligger framför mig likt en trasig barnbassäng.
Luften har släppts ur dess sladdriga plast.

De trätande människorna, träter om sina åsikter och känslor. Försöker överföra, men misslyckas.
Och så träter de igen.

Vi pratar om att bygga något nytt, men det stannar just vid prat.
Och så snurrar världen.
Och så snurrar världen.

Vi kryper tillbaka ner i de trasiga barnbassängerna, och blundar.
Kära gud, låt mig åter uppslukas av den ljuva illusionen.
Kära illusion, låt mig åter tro på gud.

Desillusionerade står vi på den skitiga åkern.
Ser på alla lyckliga jävlar.
Som djupdyker i en trasig bassäng, av sladdrig plast.

Jag vill tro på något.
Jobba för något.
Som finns där långt bortom min död.

Annonser

Leder frånvaro av natur till existentiellt armod?

När jag går mina promenader ljuder ofta musik, podcasts eller ljudböcker i öronen. Det är lätt hänt att det blir så, och då går jag miste om naturens läten. Värt en påminnelse.

Jag tror att naturens läten talar till oss människor på ett djupare plan, genetiskt evolutionärt. Det finns ett direkt välbefinnande i att befinna sig i naturen, och det märker vi av medvetet. Men omedvetet väcks en frid, en igenkänning, ett sammanhang.

Jag kollade lite forskning angående boende i stad vs landsbygd förut, och fann att stresstolerans var högre hos ”lantisar”, något som enligt källor bidrog till att krävande arbetsgivare som NASA helst rekryterade personer som inte var uppväxta i storstäder. Tyvärr har jag ingen länk att dela med mig av, men jag minns att Per Hamid Ghatan var ett namn i sammanhanget, en forskare.

Varför en person uppvuxen på landet kan vara mer stresstolerant än en stadsbo tror jag beror på den frånvaro från buller som råder på landet jämfört mot i en storstad (är det någonsin riktigt tyst?). Jag tror inte heller det finns något positivt i att bo så många människor inpå varandra, människor som inte har något gemensamt och kanske inte ens känner någon tillhörighet till något sammanhang överhuvudtaget.

Så stor del av mänskligheten lever i dag ett närmast syntetiskt liv. Många ser inga andra växter än blommor i fönstren, rör aldrig vid jorden och gräset med sina bara fötter och lever med syntetiska ljuskällor. Kan vi som djurart må bra av denna förändring? Är vi anpassningsbara nog, eller ligger detta till grund för ett existentiellt armod utan sammanhang och mening?

Död åt filosofin – bortom nihilismen

När jag som ung man började studera på högskola, var det med förhoppning om att träffa andra filosofiintresserade och fjärma mig ytterligare från de vanliga jordnära människorna. Det skulle bli en intellektuells paradis.

Nu blev det inte riktigt så, men jag märkte hur snabb jag blev i huvudet. Alltid redo att rabbla en teori, ett argument eller ett namn på någon gammal filosof. Då ska nämnas att jag faktiskt gick in i lärosätet med skepsis gentemot själva lärandet, och som motståndare till traditioner och korvstoppning.

Jag var nihilist. Influerad av Nietzsche, men även av en ungdomlig misantropi som byggts på mina erfarenheter i livet. Det fanns inga objektiva värden. Inget spelar någon roll. Mänskligheten är ett virus.

Moral och flockbeteende blev mina favorit-hatobjekt.

Och så skulle vi läsa moralfilosofi… Jag hade redan gått och jagat upp mig, läst Nietzsche och även svenske Hägerström. Det hela slutade i en tvåtimmarsbatalj med den filosof som ledde det som skulle ha varit ett seminarium. Jag försvarade ”intet” mot hans tes om en medfödd moral. Efteråt var jag helt svettig.

20 år senare, eller något. Då sitter jag här och irriterar mig istället på såna som jag. Nihilism i all ära, och några objektiva värden tror jag inte på nu heller. Men däremot tror jag starkt på subjektiva värden, för det är de som vi själva skapar i livet.

Det är den där meningen med livet som det tjatas om. Vi bygger den själva, och vi bygger den genom att stå för det vi tror på. Genom att inte rätta in oss i leden, men inte genom att bara ifrågasätta och ironisera. Vi river allt, skoningslöst, med nihilism. Därifrån bygger vi tillsammans med våra utvalda, och vi bygger för att vi vill och för att vi står för det vi bygger. Inte för att det är en allmänt vedertagen moral som ”alla” måste gå med på. Åt helvete med det.

Vi bygger små grupper, för det går inte att få till några stora som håller i längden. Vi kompromissar inte, och har ingen tolerans för det som inte kan accepteras. Vi vågar kasta ut, och bjuda in. Vi vågar bygga, med nihilismen som grund. Men det får aldrig stanna där.

Med detta nya perspektiv ter sig plötsligt de gamla tankelekarna från filosofikursen som rätt triviala och banala. Filosofi som hjärngympa i all ära, men resultatet blir alltför ofta tjafs om definitioner och att vi kommer fram till att vi inget vet. När filosofi egentligen borde vara ett verktyg för att skapa ett gott liv.

Så, leve nihilismen, död åt nihilismen och död åt filosofin. Leve den som vågar stå för något.

Ta ingen skit

Optimism och ödmjukhet i all ära, men din integritet som person kan riskera att bli lidande om du inte säger ifrån. En viktig del i att bli en välfungerande person handlar därför om att lära sig att inte ta någon skit.

I mitt eget liv har jag tillåtit mig själv att ge bort stora mängder energi, till sammanhang och personer som – så här med facit i hand i efterhand – inte gett speciellt mycket tillbaka. Jag kan gräma mig över detta som ett stackars litet offer, eller jag kan gå vidare som en man och lära mig av misstagen. Valet är enkelt. Numera slösas inte energi på ovärdiga, och framförallt inte på personer som inte ingår i mina utvalda få. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att ta vara på klokheten.

En annan del i att inte ta skit är att helt enkelt vägra gå med på sådant som skulle få dig att må dåligt. I mitt förra förhållande var jag, vilket insågs i efterhand, alltför generös. Nu efteråt förstår jag att det helt enkelt bara hade varit att säga nej. Och partnern hade fått ett ultimatum: acceptera min vilja, eller så byter jag ut dig mot någon som gör det. Enkelt. Självsäkert. Med bra självkänsla. Återigen, lätt att vara efterklok. Men en lärdom är bättre än ingen alls.

En springande punkt i båda fallen av att inte ta skit, är självkänslan. Den som har en bra självkänsla tar per automatik noll skit. Den med bra självkänsla vet sitt värde, och kan ställa krav. Även om kraven inte överensstämmer med gemene man, samhället eller någon idiotisk moral. Din subjektiva vilja är den enda måttstocken som ska användas när det gäller att tacka ja eller nej till sådant som rör andra människor.

Skit i samhället, skit i Sverige, skit i världen

Hela livet har jag gått av och an mellan inställningarna ”strunta i världen” och ”ändra världen”. Som en vresig skogsman har jag förstås dragit mest åt det förstnämnda.

Mitt liv har genomgått stora förändringar på senare tid. Den familj som jag tagit för given, och ärligt talat inte ifrågasatte värdet och mitt eget välbefinnande i, förändrades när jag och exfrun skildes. En nödvändig genomgång av mig, vad själva livet borde gå ut på och vilka som är runt mig, har gjorts.

Jag finner att min lilla värld är den värld jag vill leva i, med de människor jag har valt att ha runt mig. Mina barn, mina vänner, min flickvän – resten av människorna på jorden bryr jag mig faktisk inte speciellt mycket om. Jag har bara 100 procent kärlek att ge, och väljer då att ge den till människor som jag bryr mig om.

Medan jag hör hur bekanta ojar sig över hur hemskt det är i Sverige, hur hemskt det är i världen, blir jag alltmer tillfreds med det faktum att jag struntar i det globala och jag struntar i det nationella. Jag vet inte ens om jag kan säga ”vi” om de andra personerna som bor i Sverige med mig. Vad har vi gemensamt, egentligen?

Den gamla drömmen om en självförsörjande by gör sig påmind. Min dröm är att skapa en by, inte ett kollektiv, ihop med väl valda människor. Vi ska leva som en stam, och vi ska låta det ytliga, materiella, svekfulla och dekadenta spela in så lite som möjligt i våra liv.

Som ett led i detta har jag slutat följa nyheter. Det kan verkligen rekommenderas.

Natten mot måndag

Jag sitter i en lägenhet i Uppsala och tittar ut. Klockan närmar sig midnatt.
Det är slutet av februari, snö finns kvar på gårdsplanen nedanför. Över snön löper oregelbundna spår från människor och djur.

Här sitter jag, i bara kalsongerna. Funderar på om min mage har blivit större på senaste tiden. Funderar på om den där ölen jag nyss drack ur var i onödan.
I hörlurarna ljuder melankolisk musik, och den färgar oundvikligen mina tankar denna afton.

Jag ser de små fyrkanterna i lägenhetslängan mitt emot slockna en efter en. Tänker på att jag en gång bestämde mig för att inte bo i lägenhet igen, att det var naturnära som gällde för mig.

Men bryr jag mig i dag? Är jag såld på naturen än? Svaret dröjer.

40 år har hunnit passera av mitt liv. Fortfarande är jag inte den jag hade velat vara, men jag har fått viktiga lärdomar genom att byta smärta mot erfarenhet.
Jag är fortfarande samma person, på de viktiga sätten, som när jag fyllde 20, och 30. Den där girigheten och hungern efter att suga märgen ur livet – saknas. Ge mig människor som betyder allt, ge mig pengar att leva ett gott liv och jag är nöjd.

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid en kvinna som kommit att betyda oväntat mycket för mig. En kvinna som jag för ett år sedan varken visste att existerade eller att jag skulle vara i behov av. Ännu mindre visste jag att hon skulle lyckas läka sår som funnits inuti mig sedan tonåren.

Jag tittar ut igen, inte en människa är synlig. Det är trots allt söndag natt. Musiken i hörlurarna ryter vidare, och den här texten går mot sitt slut.
God natt. Livet är inte så dumt.

Kapa linorna

Rättigheter, rättvisa, jämlikhet – vad betyder det egentligen?

Dagligen stöter jag på dessa ord, ofta i sammanhang där även ”lika för alla”, ”likabehandlingsprincipen” och så vidare nämns.

Vem har bestämt vem som har rättigheter?

Vad är rättvist om alla personer har olika ideal?

Vad är jämlikt när alla har olika förutsättningar och önskemål?

När jag idisslar detta förefaller tanken på ett storskaligt samhälle absurd, orealistisk. Min övertygelse om en strävan mot en liten grupp, en stam, ökar.

Hur lever vi i ett modernt samhälle samtidigt som vi blir en stam? Ja, till en början genom att rent andligt och idémässigt bete oss som en. Därefter följer det mer fysiska, där flytt, självhushåll och annat kan bli aktuellt.

I år är året då linorna till det globala ska kapas i största möjliga utsträckning.

Tillbaka till dödens plats

Jag gjorde ett avslut i mitt liv i veckan. Ett plötsligt möte med den 16-åring jag en gång var ledde till en försoning, och ett faderligt vemod uppstod. På en plats där jag en gång tänkte avsluta mitt eget liv.

Jag var mobbad under hela grundskolan. Teg om detta. Stod ut tack vare musiken (death metal, black metal med mera), men det fanns seriösa funderingar på att göra slut på mitt eget liv. Jag köpte mobbarnas upprepade ”sanning” om att jag var ful, dålig, värdelös. Ja egentligen var det väl bara ful de uttalade, medan det övriga kom mellan raderna. Jag höll med dem. En så usel varelse borde dö.

Självmordet skulle ske genom hängning under en närbelägen bro. Jag visste att det fanns grindar under bron, som lätt kunde öppnas. Innanför fanns en en ramp att gå på, avsedd för reparationer. Den skulle jag ta mig in på, klättra upp och fästa repet. Ingen skulle se mig, men ändå skulle min döda kropp upptäckas förr eller senare.

Bara tanken på min egen död fick mig att brista i gråt. Under några år var det nog för att bli kvitt mina negativa känslor. Sedan brukade jag tänka på ett foto av min pappa som höll mig som nyfödd. Det fick mig att bli ledsen, och avstyra planerna.

Med tiden växte ändå viljan. Jag började bli redo, började tänka att mina föräldrar nog skulle bli glada över att slippa någon som ändå bara ställde till besvär. Men det blev aldrig så att jag tog cykeln med pappas bogserlina (eller vad det var – ett gult rep i garaget som såg starkt och smidigt ut) ner till bron.

Musiken räddade mig. Den lät som jag kände mig, och var en tröst. Ingen mer än jag visste om planerna. Musiken var destruktiv, stark, mörk och talade om för mig att – ja, det är synd om dig – men du måste bli stark, slå tillbaka, för du ärrovdjuret. Jag fick en ny känsla i kroppen – hat. Och hatet förde mig genom resten av den jobbiga tiden.

Här i veckan gick jag över den där bron. Jag har gått där många gånger förr, men just i dag insåg jag att bron hade kunnat vara den sista platsen jag besökte i livet. Så blev det inte. Istället beundrade jag utsikten och kände en tacksamhet över de människor som jag har i mitt liv. På något sätt var det som om mitt 16-åriga jag var där med mig, och jag höll om honom och försonades med denne vilsne pojke.

Att bära skogen inuti

När jag lyssnade på Jack Donovans ”Becoming a barbarian” användes ett uttryck som slog an i mig. Han pratade att vi män som lever i den moderna världen inte alltid lever i skogarna, men att vi kan bära skogen med oss inuti.

Jag står själv vid ett vägskäl i livet. Dags att leta nytt boende, och för första gången på över 10 år känner jag att boende i en stad vore ok igen.

Skogen är en plats i sig, som berikar och som inspirerar. Men jag har aldrig brytt mig om arterna som lever i skogen, vad som kan göras i skogen i form av arbete eller vurmat för skogen som en sorts aktivist. Det har varit min inre upplevelse som spelat roll.

Så vad står skogen för?

Stillhet, frid, lugn, inspiration, äventyr, kaos, styrka, gömställen, kreativitet, inspiration, tröst, andlighet. Bara några snabba associationer.

Skogen doftar, den låter och den utmanar. Den ger en svag hint om hur det var att leva för längesedan, och den får mig att känna mig liten och obetydlig. Den får mig att glömma den moderna världen och dess ytlighet, vardagen och dess tristess, livets vedermödor och dödens stress.

Jag bär min skog inom mig. Det är inte samma sak som att vistas i den, men jag kan vända mig inåt för att söka allt det jag räknat upp ovan. Kanske är det så religiösa människor förhåller sig till gud.

Död åt 2016

Det värsta och bästa året på länge lämnar mig nu.

Det gör ont när en familj splittras, men när illusioner rämnar och livsglädje återvänder är det inte endast av ondo.

När en person som visat sig vara pålitlig under många år, visar sitt sanna falska ansikte gör det också ont. Men murkna brädor måste avlägsnas för att skeppet ska kunna segla vidare.

Jag har återfunnit den positiva livskraften, likväl som den mörkare mer destruktiva komponenten som legat begravd under några år. Framförallt har jag återfunnit mitt värde, mitt verkliga värde.

Jag går in i 2017 med en nomadisk inställning, genom att jag nu är redo att surfa genom vilket malströmshav som nu kommer i min väg. 2017 blir året då jag kopplar loss från det universella och lägger all kraft på de utvalda få.

Väl mött bortom undergångens fana.