Den stora tystnaden

Jag hör människor kivas över vilken åsikt som är den rätta, över vilken politiker som gjorde fel och jag förundras över att detta skapar känslor.

Jag ser diskussioner via nätet, där människor bråkar om vem som inte gick till final i en musiktävling. Och jag ser hur båda sidor i en diskussion följer sin tradition, och fortsätter att ösa skit på varandra.

Så som de gjort i alla år, spelar sin roll.

Det blir mer personligt. Någon som blivit mobbad får reda på att hennes plågoande dött i en överdos. Hon gläds åt detta, och jag kan förstå det på ett sätt. Jag har också varit mobbad.

Men jag låter mitt engagemang falla, för allt som inte ger mig glädje. För allt som inte har med mina närmaste viktigaste att göra. För allt som inte har med mig att göra på något sätt.

Neutralitet, eller tomhet. Jag känner ingenting. Inte ens förakt för de som ägnar sitt liv och engagemang åt att spendera tid på oviktigheter. Inte heller för de som bryter mot viktiga regler och principer som jag står för. Inte heller för de som utför gärningar som bör föraktas.

Jag känner tomhet. Jag är inte arg på någon gammal mobbare, eller före detta partner, eller på skollärare från forntiden.

Kanske hade människorna förtjänat föraktet, för vad de gjort och hur de beter sig i dag. Men har de förtjänat mitt känslomässiga engagemang? Nej, bara den stora tystnaden.

Ta ingen skit

Optimism och ödmjukhet i all ära, men din integritet som person kan riskera att bli lidande om du inte säger ifrån. En viktig del i att bli en välfungerande person handlar därför om att lära sig att inte ta någon skit.

I mitt eget liv har jag tillåtit mig själv att ge bort stora mängder energi, till sammanhang och personer som – så här med facit i hand i efterhand – inte gett speciellt mycket tillbaka. Jag kan gräma mig över detta som ett stackars litet offer, eller jag kan gå vidare som en man och lära mig av misstagen. Valet är enkelt. Numera slösas inte energi på ovärdiga, och framförallt inte på personer som inte ingår i mina utvalda få. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att ta vara på klokheten.

En annan del i att inte ta skit är att helt enkelt vägra gå med på sådant som skulle få dig att må dåligt. I mitt förra förhållande var jag, vilket insågs i efterhand, alltför generös. Nu efteråt förstår jag att det helt enkelt bara hade varit att säga nej. Och partnern hade fått ett ultimatum: acceptera min vilja, eller så byter jag ut dig mot någon som gör det. Enkelt. Självsäkert. Med bra självkänsla. Återigen, lätt att vara efterklok. Men en lärdom är bättre än ingen alls.

En springande punkt i båda fallen av att inte ta skit, är självkänslan. Den som har en bra självkänsla tar per automatik noll skit. Den med bra självkänsla vet sitt värde, och kan ställa krav. Även om kraven inte överensstämmer med gemene man, samhället eller någon idiotisk moral. Din subjektiva vilja är den enda måttstocken som ska användas när det gäller att tacka ja eller nej till sådant som rör andra människor.

Stå stark i stormen

Om hånet är förklätt som medlidande – sparka gråterskan ut från din dörr. Du är bättre än att behöva bli påklädd ett förkläde av svaghet.

Många människors liv flimrar förbi mina ögon varje dag. De sociala nätverkens inverkan. Även om kommunikationsformen är ny, är kommunikationen i sig samma som den alltid varit.

Och jag ser samma tendenser.

Vänliga hjälpsamma ord, för att underminera och förlöjliga en utsatts position. Höja det egna egot.

Jämförelser, till förbannelse. Vem är det som har koll på detaljerna om dig? I vilka sammanhang märks det? Ser du någons ansikte i ditt inre just nu, när du läser dessa ord? Avundsjukans sändebud behöver du klippa dina band med.

Jag ser en människa som mår dåligt, men som inte ber om hjälp. Jag respekterar den ensamma kampen. För ibland mår vi bra av att kämpa själva, av att få växa. Här talar jag av egen erfarenhet.

Respektera varandra. Sluta dölja njutningen av att någon annan har det sämre. Ta itu med denna mycket mänskliga och fula sida.

Och fimpa de där goda råden, de som är av det mer grundläggande självklara slaget. För varje gott råd, en tanke om att personen inte varit klipsk nog att komma på det själv. En förtäckt förolämpning.

Och slutligen, låt oss säga i kör: förlåt människan, för den vet inte alltid vad den gör.

Köttätande och moral

Jag har tidigare hyst den rätt extrema åsikten; den som äter kött måste vara ok med att döda ett djur. Nu sjunker jag tillbaka mot en mer sansad hållning.

Det är egentligen orimligt att kräva att alla ska vara beredda att döda, om de ska äta kött. Det blir en del följder som är märkliga. Exempelvis att de som är fysiskt oförmögna att döda (gravt handikappade) inte får äta kött. Det utfallet är märkligt.

Jag lekte vidare med tanken och insåg att ”den som äter kött ska vara ok med att djur dödas för matens skull” är en bättre lösning, som går att anamma utan konstiga följder.

Sedan slog det mig: varje gång jag äter kött framöver, ska jag göra det med djuret i åtanke. Vem det än var som satte livet till för att jag skulle få en god måltid måste hyllas och stås i tacksamhetsskull till. Det är det minsta, och kanske enda, jag kan göra som köttätande varelse.

Innerst inne är jag inte helt bekväm med dödande för matens skull, men det har främst med köttindustrin att göra. Att djur odlas som grönsaker är osmakligt, och egentligen skulle jag vilja ha bättre koll på var mina hamburgare och stekar kommer ifrån. Om Rosa har haft ett gott och lustfyllt liv kan jag helt enkelt äta henne med bättre samvete.

Faderskap

En ny blogg har sett dagens ljus. Den handlar om att bli och vara far, och väcker redan nu anstöt. Jag kommer att följa den med stort intresse, eftersom bloggaren är frispråkig och definitivt inte politiskt korrekt på något sätt. Uppfriskande och hälsosamt provocerande läsning.

Det är inte utan att jag tänker tillbaka två år och lite till, när jag själv gick och väntade på att bli förälder.

Jag och min fru hade bestämt oss, utan diskussion då vi var rörande överens, om att ta saker som de kommer. Att sitta och läsa in sig på alla möjliga och omöjliga sjukdomar ungen kan få föder bara en massa onödig oro, resonerade vi. Ett val jag i dag inte ångrar. Varför förbereda sig på att ta hand om ett utvecklingsstört barn, till exempel? Vissa förberedelser bör ju göras, men det vore absurt att försöka förebygga allt som kan hända en.

Något som chockade mig, både innan och när dottern väl kommit, var omvärldens reaktioner. Helt plötsligt ansågs vi allmän egendom för gliringar, förmaningar och moraliserande idiotförklarande kommentarer. Det hade jag inte räknat med, trots att jag ändå tänkte rätt lågt om hur omvärldsmänniskorna kunde tänkas reagera. Speciellt irriterande var det när folk försökte lösa gåtan med den gråtande ungen (för de gråter ju ibland, ungarna). ”Har hon fått mat? Hon kanske är hungrig?”, ”Har hon bajsat?”, ”Har hon ont i magen?”, ”Gå med henne på axeln”/”Sjung för henne”/”Ge henne vatten”/”Ta barnvagnen och gå en sväng”/”Gå med henne motsols runt en pudel med en påse geléhallon i örat”. Lösningen var väldigt enkel: ignorera dessa ”goda” råd och de människor som kommer med dem. Ja, och ignorera olyckskorparna också; ”Vänta du bara…”-sägarna som så innerligt vill att du ska få det svårt som förälder med störd sömn etc.

En både positiv och oroväckande erfarenhet var alla dessa dörrar som öppnades. Med en unge i vagnen eller i famnen fick jag ett VIP-kort direkt in i vuxenhetens kärna. Det spelade ingen roll om jag kom med mitt långa hår stående åt alla håll, otvättat och med skäggstubb á la skeppsbruten alkoholist – jag var ju far, och en far är en snäll människa som man kan lita på. Typ. Människor log och började prata med mig på gatan, i mataffären med mera. Jag kan tala om att det ytterst sällan hände innan. Snarare flyttade sig folk, tittade bort eller mumlade något till varandra. Ja, om de inte kände mig. Undrar om kriminella med specialitet bondfångeri känner till detta?

Så, ångrar jag någonsin att jag blev förälder? Faktiskt inte. Trots att min fritid minskats drastiskt, och att i princip alla utsvävningar måste planeras i kalender funkar detta för mig. Nu var jag ingen nattklubbsmänniska innan heller, vilket säkerligen underlättar – omställningen blev mindre än om jag hade varit en klubbhoppa.

Anledningar till att inte gå på horhus

Det är svårt att undgå Littorin-affären i dessa tider. Jag är inte speciellt intresserad, men kunde inte låta bli att reagera på en text i Aftonbladet.

Det är någon krönikör som vänder på det där med att en av åtta män varit till en prostituerad (nej, ingen länk – läste papperstidning faktiskt). Det är alltså sju av åtta män som inte varit till prostituerad. Och det låter ju troligt och rimligt.

Skribenten, en kvinna, drar dock saker och ting lite för långt i sin text. Hon menar att dessa sju av åtta låter bli att gå till en prostituerad av moraliska skäl; för att de tar ställning mot den människosyn som förmedlas genom att köpa sex. Eh, vänta här nu. Det är inte därför jag låter bli att köpa sex. Och jag tror inte så många andra män låter bli av den moraliska anledningen.

Här är några andra, realistiska, anledningar:

  • För att det är en fejkad situation med en person som inte tänder på dig egentligen.
  • Av ointresse (fast partner i en bra relation)
  • För att det är dyrt.
  • För att det är olagligt.
  • För att man måste smyga med det.
  • På grund av risken för sjukdomar.
  • Av rädslan för att bli upptäckt.

Naturligtvis finns det fler anledningar också, men jag tycker det räcker med dessa. Var och en av dem kommer nog före den moraliska faktorn om människovärde på de flesta mäns ”Varför vi inte går på horhus”-lista.

Sen kan man naturligtvis fråga sig om det är vettigt att prostitution är olagligt. Men det är en annan diskussion.

Moralism online

Facebook måste väl på något sätt verka för en högre moral, på sätt och vis. Aldrig förr har det varit så lätt att visa andra sin moral.

Jag tänker nu på alla dessa grupper som skapas. ”Rädda X”, ”Förbjud Y”, ”Vi som tycker Z”, ”Vi som kräver XYZ!”. Fyller det någon annan funktion än att ”briljera”? Lite samma sak som att gå runt med plakat, även om jag tror personer med plakat är mer inne på att förändra något.

Jag måste medge att jag inte tror på det här med demonstrationer. Frågan är om jag tror på Facebookgrupper. Har inte riktigt bestämt mig.

Det här resonemanget för tankarna till den gamle Hägerström, rimligen den intressantaste  filosof Sverige kommit upp med. Han menade att alla utsagor om vad som är rätt och fel inte är något annat än uttryck för subjektivitet. ”Stoppa sälslakten”=”Hurra för godhet”.

Tack till Anders för inspiration till detta inlägg.

Sjuka tankar, frisk hjärna

Jag tänker på att krossa skallarna på människor jag tycker om, döda dem i sömnen eller bara göra dem ledsna. För att provocera mig själv.

Det är nog för att bevisa för mig själv hur mycket något betyder, och hur näst intill omöjligt det skulle vara att göra något dylikt. Tankarna tilltar ofta när någon av min närstående gör mig glad. När min fru är extra mysig och snäll, eller när dottern gör mig stolt. ”Tänk om jag skulle slå dem nu”, vilket jag så klart aldrig gör.

Den här typen av tankar har jag även kring världsligare ting som kameror, mobiltelefoner och liknande. Om jag går över en bro med en systemkamera över axeln kan jag tänka ”Vore det inte jävligt jobbigt om jag kastade i den i vattnet?”. Speciellt om det nu inte är min kamera.

På den tiden jag åkte mycket buss och tåg brukade jag leka med tanken på att gå av någonstans åt helvete. Speciellt en station i västra Dalarna, där det bara fanns ett sågverk och några hus. Gå av där, kasta mobilen och plånboken och sedan försöka lösa problemet. Där handlade det inte bara om att jävlas med mig själv, utan även en utmaning.

Jag har alltid trott att dylika tankar är högst ”normala”, och fungerar som virke för att bygga sin egen personliga moral och sina värderingar. Men när jag för en tid sedan nämnde dem för en person fick jag kommentaren ”Det där är sjukt. Sånt borde du hålla för dig själv”.

Jag är fullt medveten om att det finns människor som utövar tankecensur mot sig själva. ”Så får jag inte tänka”, och då menar jag inte värderat från ett konstruktivt perspektiv (det kan ju hindra framförandet att tänka pessmistiskt) utan mer moraliskt. Alltså att förbjuda sig själv att tänka på vissa ämnen för att de är tabu.

Jag tror det rentav är hälsosamt att utsätta sig för återkommande nedstigningar i mörkret. Få utlopp för allt detta i tanken, och du blir mindre benägen att göra verklighet av handlingarna. Eller?

Inkräktare i mitt eget hus

När vi flyttar in i vårt nya hus monterar vi ner och kastar de förra ägarnas saker. Vanhelgar deras minnen.

En specialkonstruktion där deras numera döda hund ”bodde” skruvas ner och kastas på en hög med skrot. Hängare för handdukar med namnen ”Mamma”, ”Pappa” och liknande tas bort, slängs. Tapeten i sovrum och vardagsrum byts ut.

Jag tar deras minnen och lägger i en hög, pissar på dem och raderar sedan ut dem. Så känns det när vi flyttar in. Samtidigt är jag naturligtvis glad över vårt nya liv, och det väger betydligt tyngre än det dåliga samvetet (som jag egentligen inte borde ha).

Jag tänker på hur det skulle vara att bo i ett hus där jag själv inte varit med och utformat. Det vore förmodligen än mer att inkräkta i någon annans minnen. Hellre då flytta dem och göra plats för våra egna minnen.

Veganer kryddar med glas

Är det veganer som ligger bakom glaset i maten? Mig skulle det inte förvåna.

En person som släpper ut minkar utan någon som helst konsekvenstänkande, och eldar korvkiosker är säkerligen benägen till det här också.

Här i krokarna har det släppts minkar några gånger. Resultaten: katastrof för fågellivet, och vissa sjöar. Tydligen räcker det med två minkar för att tömma en mindre sjö på kräftor.

De flesta minkarna dör dock av svält utanför fångenskapen. De är uppväxta där, och vet inget annat än tryggheten i buren. Frågan är vad som är skonsammast: att skjutas/få en spruta/elchock eller att dö av svält.

Sen är det förstås jävligt osmakligt att man föder upp djur industriellt. Oavsett om det gäller skinn eller kött ger det mig en olustkänsla. Men det är en annan fråga.

Men det här med glaset: jag skulle tro att det är ett sätt att ”bestraffa” köttätare. Ett lika tanklöst och verkningslöst sätt att nå förändring hos andra som de andra exemplen, dock. På sin höjd kommer det att bidra till högre säkerhet hos Scan och gänget.

Naturligtvis är det här ren spekulation av mig. Behöver knappast sägas, men ibland vet man inte vem som hittar hit.