Slumrar i mossa

Skogsmannen väcks till liv, av en kommentar på bloggen.

Detta väsen, som jag odlat inuti, sträcker på sig och undrar vilken månad det är.

När björnen lägger sin för vintern, vaknar vandraren.

Jag ser att det är relativt flitigt med besök här, trots att inget har skrivits på länge. Och nu en fråga om Skogsmannen finns på Instagram, vilket han inte gör. Just nu i alla fall. Jag känner uppriktig tacksamhet inför detta.

Vill ni se bilder? Ska fundera på det där med Instagram. Jag använder det i nuläget privat, till släkt och vänner. Men det är väl möjligt att ha två konton. Jag ska kolla.

Tack för idén, Karin, som skrev kommentaren.

Annonser

Stenstoden i skogen

Skogsmannen lever alltjämt vidare. Denna existens firar i år tio år som bloggare, vilket är ganska länge faktiskt. Så vad har egentligen hänt genom åren?

Jag minns några olika epoker:

  • I början var det ganska argt, intellektuellt på ett sätt som var definierande för min studietid. En sorts von oben-attityd mot alla dumskallar som inte fattade, eller något sånt. Exempel här. Prettomisantropi, som nog sitter kvar lite fortfarande faktiskt – om än på en avslappnad medelålders mans vis.
  • Sedan, när studierna var slut och verkligheten spottade mig i ansiktet på sitt flåshurtiga morgonandedräktsstinkande snusförnuftiga sätt, då började jag längta bort. Bort från staden och ut på landet. Jag flyttade också, och är fortfarande kvar i obygden. Någonstans här började jag lära känna andra bloggare. Nihonshu/Terra Incognita (som han kallade sig då), Brave Dave, Urban Cat, Blackwater, Cavalcare, Boddhisattva. Mannen från skogarna funkade bra som en vardagsfilosofisk naturvurmare. Trivsam tid där intervjuer med olika bloggare förekom. Exempel här. Jag har kontakt med flera av dessa personer fortfarande. Ett par av dem är högt värderade vänner.
  • Tredje epoken, den som är nu, gled in mot ett mer introvert perspektiv. Dikter, svartsynta utfall och en hel del beundrande av natur och universum. Ja, jag har väl kanske funnit mig själv. Och valt att dela upp mig själv. Den sida av personligheten som numera får fritt spelrum på den här bloggen, är det allra innersta. Och allra innerst är jag en tungsint enstöring som fortfarande försöker finna frid i mig själv. Exempel här.

Jag har hunnit vara med i radio också. Brukar le åt den bedriften ibland. Tänk att min fråga ”kan man säga upp sig från samhället?” gav inspiration till ett helt program i P1. Klicka här för att ladda ner som MP3.

Så, vad har hänt med Mannen från skogarna sedan starten? Han har mognat, helt klart. I början var det känslomässiga svallvågor ibland, med nedlagd blogg, nystart, nedläggning och irritation över kommentarer som ifrågasatte. Numera är jag som en stenstod i skogen. Den förvandlingen bör utövande av mindfulness, meditation och olika metoder för personlig utveckling ta åt sig åtminstone en liten del av äran för. Livet som företagare, nu inne på åttonde året, och livet som småbarnsförälder, nu inne på sjunde året, har också med saken att göra.

Jag finns på Twitter också, sedan några år Lägg till, vet jag.

Tack för att ni hängt med genom åren! De slitna kängorna kommer att klampa fram över rötter och stenar några år till, förhoppningsvis.

Förlorad i det elektroniska

Eftersom mobil elektronik innebär större rörelsefrihet har jag, som skogsvandrande, fattat tycke för dessa manicker. Men samtidigt har jag sugits in så till den milda grad att jag nu funderar på att bli mer analog.

Jag är ingen bakåtsträvare. Teknik har varit ett intresse sedan barndomen, och då främst teknik i människans tjänst – för att ersätta ineffektiva arbetssätt och kommunikationssätt. Nå, nu börjar det gå för långt, och detta behöver rättas till.

I dag raderade jag alla ”flöden” i min nyhetsläsare som inte ger mig direkt nytta. Arbetet går vidare. Huvud klias.

Det handlar om att upprätthålla en balans, inte bli extrem åt något håll. Därför finns definitivt inga drömmar om ett liv i husvagn, iklädd foliehjälm och tomtedräkt. Tekniken lyfter våra bojor, men tekniken blir till bojor om vi börjar använda den utan måtta.

Ibland är det digitala bättre än det analoga. Ibland är det analoga bättre än det digitala. Svårare än så är det inte.

Sömn är icke död

Mannen från skogarna har vilat i ljuv slummer sedan november. Gått i ide kan man kanske säga.

Mitt liv är två. Skogsmannen är den del av det som är oförställd, ärlig och även kan ta ut svängarna med risk för att vara pretentiös och högtravande.

Just nu upplever jag hur de två rollerna närmar sig varandra. Hur tanken ”vara mig själv oavsett konsekvenser” är ledande i allt. Kompromisslöst, själviskt och med stolthet. Mannen från skogarna sveper den fege med sin sargade läderrock, och omvärldens reaktioner är… positiva.

Det återstår att se om en fullständig metamorfos sker och, i så fall, vad som händer med den här bloggen.

Jag finns dock på Twitter, där det mestadels skrivs existentiella betraktelser blandade med poesi.

Harmoni ger tystnad

Har Mannen från skogarna blivit en gnäll-blogg? Jag finner att jag ofta tystnar här när mitt liv i övrigt är bra. Så har nu varit fallet ett tag.

När jag uppnår den harmoni jag alltid siktar mot, blir jag i princip passiv rent kreativt. Skapandet lockar inte, och Mannen från skogarna räknas som en sorts skapande. Jag bara går runt och andas in luft, äter mat och mår bra. Konsumerar en del underhållning, och sällan sådant med ”djup” i.

Min tes att det är irritation som är den kreativa drivkraften genom livet håller alltjämt. För när jag är nöjd sätter jag mig på min röv, och gör ingenting. Livet är i och för sig fullt med saker som ska göras hela tiden, men det rör sig om rent praktiska åtgärder. Skjutsa ungar till dagis, klippa gräs, flytta möbler och så vidare. En insikt här: underhåll och vardagsfix räknas inte i min värld. Skapande, tänkande, utvecklande är de verkliga värdena. Och så dessa vistelser i naturen, som blir alltför få.

Frågan är om jag är ointressant som person när jag är nöjd. Den irriterade och aggressiva varianten av mig har alltid tusen idéer om vad som ska ändras, vad som behövs och vilka problem som ska åtgärdas. Problemlösning är jag bra på, men jag njuter sällan av att lösa problem – snarare blir jag ännu mer irriterad och löser dem ännu snabbare. Så att jag kan sätta mig på röven igen, och vara missnöjd över att inte ha något kreativt att göra.

Nollpunkten är målet, men jag hittar hela tiden nya saker som drar mig därifrån.

Medvetet klyver jag mig själv

Mitt experiment med att ha en ”anonym” blogg och en där jag framträder med namn och bild visar sig ge intressanta resultat.

I hela mitt liv har jag spelat dubbelspel. En officiell person som artigt ler och döljer de skarpa kanterna, medan den private är mer oresonlig och inte ber om ursäkt för den han är. Jag har störts av att inte kunna förena dessa två. Det handlar mer om mig själv än vad andra tycker, även om min karriär förmodligen skulle påverkas (negativt och positivt) av att vara helt mig själv, alltid.

När jag så medvetet delar upp de två sidorna, märker jag att den officielle försiktigt börjar bli mer privat. Den private blir mer… tystlåten. Frågan är vad som kommer att återstå av Skogsmannen när det hela dragits till sin spets. För något upphörande blir det nog aldrig tal om.

Detta är essensen av mitt bloggande, och här är jag verkligen mig själv. Att inte skylta med namn gör att jag inte räds ogenomtänkta inlägg på fyllan, till exempel. Även om jag någon gång skulle återvända till att bo i stadsmiljö, kommer jag alltjämt att kalla mig Skogsmannen. För min skog finns inombords. En stillsam glänta med en porlande bäck. Där sitter en vresig gubbe och vill vara i fred, kanske tillsammans med andra vresiga människor som också vill vara i fred.

Innerst inne tror jag inte alls på idén om att vara sig själv, alltid. Tror inte så många skulle ta illa vid sig om jag var det, och jag tror inte heller att det skulle inverka på arbetet alltför mycket. Det är nog mer ett behov av att vara hemlig. Även om hemligheterna är ytterst triviala, ger det faktum att de är hemligheter inför någon en triumferande känsla. Jag har en dold agenda, liksom. Jag är den oberäknelige. Och det känns bra att vara lite ogreppbar.

Kul från arkivet

Fördelen med att ha en blogg med några år på nacken är att det finns ett digert arkiv. Jag närmar mig 1 000 så sakteliga (runt 60 inlägg dit).

Min första blogg startades i mars 2005. Därefter har jag flyttat omkring under olika flagg, men slutligen samlat allt material här på Mannen från skogarna. Det har visat sig vara ett rätt bra drag, då jag ofta ser att gamla texter finns bland veckans mest lästa.

Det är kul att se hur jag förändrats som person. Från att ha varit rätt ung och arg 2005-2006, via inne på personlig utveckling och sådant 2007-2008, till att bli mer avslappnad och nöjd på gubbars vis just nu. Nå, helt glad och snäll kommer jag nog aldrig att bli.

Jag delar med mig av en gammal text, som nu återigen är aktuell. Den handlar om 1 maj, och jag står i princip fast vid samma åsikt fortfarande. Läs den här.

Slutligen måste jag ta mig nöjet att citera mig själv, ur texten. Det hela väckte viss munterhet.

Nej, 1 maj är ett skämt. Duglig som ursäkt för att ligga hemma på soffan och ta hand om baksmällan från Valborgsmässoaftons firande, men inte mer. De stackare som ändå irrar runt med plakat är bara att beklaga. De tror att det de sysslar med spelar någon roll.

Jag måste tacka

Mannen från skogarna har legat till sig och fått ett eget liv. Jag ser gamla inlägg läsas gång på gång, och vissa av dem få kommentarer. Pressen att skriva inlägg är totalt noll, och det betyder att jag bara skriver det jag verkligen känner för.

Den mest lyckade inkarnationen av min blogg hittills. Ja, jag har skrivit om det förr. Men för mig är det en härlig känsla att undvika misstaget som ledde till gångna bloggars undergång.

Den här gången är det stabilt, kravlöst, och jag känner en munter känsla av att ha återkommande besökare som Daniel och Katten (och ni andra som inte skriver kommentarer så ofta). Tack för att ni förgyller bloggen!

Det är nog mycket att jag accepterat mig själv som person fullt ut som spelar in. Färre konflikter mellan mina olika sidor, och mer bekvämlighet att vara den jag är just nu.

Den här bloggen lever sitt eget liv. Med nära 1000 inlägg finns det en del att botanisera i. Det som lockar mest tycks vara ämnena överlevnad i skog och mark, sex (i skogen), prostitution och tinandet av frusna vattenledningar. För nytillkomna läsare kan jag berätta att mängden inlägg beror på att jag importerat det mesta från mina tidigare bloggar.

Nytt utseende

Det behövde ändras här.

Inte riktigt nöjd med headern, så den kommer säkert att ändras. Men enkelt och snyggt är min grej, och det tycker jag nya temat handlar om. Ser redan nu att jag kan välja olika format på inläggen. Standard, noteringar och galleri. Bådar gott. Bara för det ska jag testa noteringar på detta första inlägg med nya temat. De föregående bör vara standard.

Potentiellt kommer jag att skriva mer här framöver. Den lägre frekvensen av inlägg (55 inlägg mars 2009 jämfört med trenne inlägg november 2010 talar sitt tydliga språk) beror inte på skrivkramp eller ointresse, utan på att jag skriver på flera olika ställen numera. Tre-fyra olika bloggar, Facebook, Twitter och snart som krönikör på ännu ett ställe. Samtliga med namn och allt, så det är inget jag vill delge från den här bloggen. Det är mycket skönt att tänka och skriva fritt någonstans, och så kommer det att förbli.

Jag passar på att önska mina läsare ett gott nytt år!

Low rider

Jag trodde inte jag skulle få uppleva en period av identitetskris igen, men här är den. Denna gång mer yrkesmässigt orienterad.

Mitt liv är ett märkligt virrvarr av känslor och tankar just nu. Om det beror på att en viktig förebild gick bort i somras, att jag inte har tid med mig själv eller att jag är understimulerad på jobbet – ja, det vet jag inte. Förmodligen en soppa av alltihop plus en trave känslomässigheter som får saker att kännas värre än de egentligen är.

Så här är det med mig: jag måste känna mig duktig och stolt över vem jag är, annars trivs jag inte. Just nu går jag och grubblar på vad jag egentligen kan, som jag kan vara stolt över. Mitt återkommande svar till mig själv är att jag är en medelmåtta, och det accepteras inte i min värld.

Att acceptera det förgångna har jag inga problem med, men när nuet inte duger går det faktiskt att göra något – vilket bara är ett problem om man inte vet vad som ska göras. Och där står jag och stampar. Förändra den nuvarande vägen så att den passar mig och utmanar mig, eller börja följa en helt ny väg? Det förstnämnda är förnuftigast och närmast till hands. Den rastlösa delen av mig börjar dock göra sig påmind med sitt behov av omväxling.

Den här bloggen är faktiskt en ventil. Här kan jag spy min galla vid behov, och gnälla över att livet suger. Även om jag inte skriver ett ord på den räcker vetskapen om dess existens långt. Här finns stora delar av mina tankar sedan 2005. Den ocensurerade jag som inte behöver ta hänsyn till taktik och vad som är lämpligt och inte. En vän som alltid lyssnar.