Död åt filosofin – bortom nihilismen

När jag som ung man började studera på högskola, var det med förhoppning om att träffa andra filosofiintresserade och fjärma mig ytterligare från de vanliga jordnära människorna. Det skulle bli en intellektuells paradis.

Nu blev det inte riktigt så, men jag märkte hur snabb jag blev i huvudet. Alltid redo att rabbla en teori, ett argument eller ett namn på någon gammal filosof. Då ska nämnas att jag faktiskt gick in i lärosätet med skepsis gentemot själva lärandet, och som motståndare till traditioner och korvstoppning.

Jag var nihilist. Influerad av Nietzsche, men även av en ungdomlig misantropi som byggts på mina erfarenheter i livet. Det fanns inga objektiva värden. Inget spelar någon roll. Mänskligheten är ett virus.

Moral och flockbeteende blev mina favorit-hatobjekt.

Och så skulle vi läsa moralfilosofi… Jag hade redan gått och jagat upp mig, läst Nietzsche och även svenske Hägerström. Det hela slutade i en tvåtimmarsbatalj med den filosof som ledde det som skulle ha varit ett seminarium. Jag försvarade ”intet” mot hans tes om en medfödd moral. Efteråt var jag helt svettig.

20 år senare, eller något. Då sitter jag här och irriterar mig istället på såna som jag. Nihilism i all ära, och några objektiva värden tror jag inte på nu heller. Men däremot tror jag starkt på subjektiva värden, för det är de som vi själva skapar i livet.

Det är den där meningen med livet som det tjatas om. Vi bygger den själva, och vi bygger den genom att stå för det vi tror på. Genom att inte rätta in oss i leden, men inte genom att bara ifrågasätta och ironisera. Vi river allt, skoningslöst, med nihilism. Därifrån bygger vi tillsammans med våra utvalda, och vi bygger för att vi vill och för att vi står för det vi bygger. Inte för att det är en allmänt vedertagen moral som ”alla” måste gå med på. Åt helvete med det.

Vi bygger små grupper, för det går inte att få till några stora som håller i längden. Vi kompromissar inte, och har ingen tolerans för det som inte kan accepteras. Vi vågar kasta ut, och bjuda in. Vi vågar bygga, med nihilismen som grund. Men det får aldrig stanna där.

Med detta nya perspektiv ter sig plötsligt de gamla tankelekarna från filosofikursen som rätt triviala och banala. Filosofi som hjärngympa i all ära, men resultatet blir alltför ofta tjafs om definitioner och att vi kommer fram till att vi inget vet. När filosofi egentligen borde vara ett verktyg för att skapa ett gott liv.

Så, leve nihilismen, död åt nihilismen och död åt filosofin. Leve den som vågar stå för något.

Ta ingen skit

Optimism och ödmjukhet i all ära, men din integritet som person kan riskera att bli lidande om du inte säger ifrån. En viktig del i att bli en välfungerande person handlar därför om att lära sig att inte ta någon skit.

I mitt eget liv har jag tillåtit mig själv att ge bort stora mängder energi, till sammanhang och personer som – så här med facit i hand i efterhand – inte gett speciellt mycket tillbaka. Jag kan gräma mig över detta som ett stackars litet offer, eller jag kan gå vidare som en man och lära mig av misstagen. Valet är enkelt. Numera slösas inte energi på ovärdiga, och framförallt inte på personer som inte ingår i mina utvalda få. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att ta vara på klokheten.

En annan del i att inte ta skit är att helt enkelt vägra gå med på sådant som skulle få dig att må dåligt. I mitt förra förhållande var jag, vilket insågs i efterhand, alltför generös. Nu efteråt förstår jag att det helt enkelt bara hade varit att säga nej. Och partnern hade fått ett ultimatum: acceptera min vilja, eller så byter jag ut dig mot någon som gör det. Enkelt. Självsäkert. Med bra självkänsla. Återigen, lätt att vara efterklok. Men en lärdom är bättre än ingen alls.

En springande punkt i båda fallen av att inte ta skit, är självkänslan. Den som har en bra självkänsla tar per automatik noll skit. Den med bra självkänsla vet sitt värde, och kan ställa krav. Även om kraven inte överensstämmer med gemene man, samhället eller någon idiotisk moral. Din subjektiva vilja är den enda måttstocken som ska användas när det gäller att tacka ja eller nej till sådant som rör andra människor.

Du förtjänar inte bättre

Efter några dagar av tankar på hur orättvist behandlad jag blivit, hur illa jag har blivit behandlad av andra och liknande slår det mig – vilka helt meningslösa plågsamma tankar.

Den jag är här i dag skulle aldrig gå med på det som hände i det förgångna. Men kanske just därför, för att det behövdes dåliga erfarenheter. Vänta nu, var de verkligen dåliga i så fall?

Jag är stolt här och nu, men var jag det då? Nej, säger nutidsmänniskan. Nutidsmänniskan dömer ut dåtidsmänniskan, och det är väl som det ska vara. ”Jag ångrar ingenting” kanske det är lätt att säga som nutidsmänniska, för att täcka sitt ego och bortförklara för sig själv. Men det ligger i sakens natur att ånger kan vara bra.

Jag väljer att vara stark i dag. Den bästa versionen av mig hittills. 40 år och stagnerar icke. Så är det.

Skit i samhället, skit i Sverige, skit i världen

Hela livet har jag gått av och an mellan inställningarna ”strunta i världen” och ”ändra världen”. Som en vresig skogsman har jag förstås dragit mest åt det förstnämnda.

Mitt liv har genomgått stora förändringar på senare tid. Den familj som jag tagit för given, och ärligt talat inte ifrågasatte värdet och mitt eget välbefinnande i, förändrades när jag och exfrun skildes. En nödvändig genomgång av mig, vad själva livet borde gå ut på och vilka som är runt mig, har gjorts.

Jag finner att min lilla värld är den värld jag vill leva i, med de människor jag har valt att ha runt mig. Mina barn, mina vänner, min flickvän – resten av människorna på jorden bryr jag mig faktisk inte speciellt mycket om. Jag har bara 100 procent kärlek att ge, och väljer då att ge den till människor som jag bryr mig om.

Medan jag hör hur bekanta ojar sig över hur hemskt det är i Sverige, hur hemskt det är i världen, blir jag alltmer tillfreds med det faktum att jag struntar i det globala och jag struntar i det nationella. Jag vet inte ens om jag kan säga ”vi” om de andra personerna som bor i Sverige med mig. Vad har vi gemensamt, egentligen?

Den gamla drömmen om en självförsörjande by gör sig påmind. Min dröm är att skapa en by, inte ett kollektiv, ihop med väl valda människor. Vi ska leva som en stam, och vi ska låta det ytliga, materiella, svekfulla och dekadenta spela in så lite som möjligt i våra liv.

Som ett led i detta har jag slutat följa nyheter. Det kan verkligen rekommenderas.

Självbedrägeriet i familjeprojektet

I åratal var skogen mitt tempel, och jag behövde ta mig till templet för att tillbe stillheten. I dag bär jag skogen inuti, men glädjer mig åt de stunder jag är där för att besöka denna stora helgedom.

En av höjdpunkterna i familjeprojektet var att få ge sig av ensam ut i skogen, ja gärna på kvällen. Mörker och ensamhet lockade en man som tyvärr ägnade sig åt självbedrägeri. Vi blev större än jag, och det visste jag ju faktiskt om. Men min stränga syn på ego och tänka på sig själv överskuggade allt. En andningspaus ibland blev en andlig meditation, ja och en kroppslig med för den delen.

Nu är familjeprojektet nedlagt, och istället pågår byggandet av det nya. Det är ju faktiskt redan en konstellation. Jag har två familjer, en med mina barn, och en med min nya kvinna och hennes barn. Ja, det är så jag upplever det.

I dag finns inte det trängande behovet av att ge sig iväg alldeles ensam, för att ventilera. Jag försöker inte upprätthålla något som har skapats i huvudet, utan flyter med i nuet på ett sätt som är vilsamt och harmoniskt. Hur länge ska det vara så här? Ja, jag vill att det ska fortsätta vara så. Med insikten om att strukturer kan byggas av självbedrägeri, ja då ser det hoppfullt ut.

Jag ser dock fram emot våren, när det torkar upp och skogen åter får liv igen.

Natten mot måndag

Jag sitter i en lägenhet i Uppsala och tittar ut. Klockan närmar sig midnatt.
Det är slutet av februari, snö finns kvar på gårdsplanen nedanför. Över snön löper oregelbundna spår från människor och djur.

Här sitter jag, i bara kalsongerna. Funderar på om min mage har blivit större på senaste tiden. Funderar på om den där ölen jag nyss drack ur var i onödan.
I hörlurarna ljuder melankolisk musik, och den färgar oundvikligen mina tankar denna afton.

Jag ser de små fyrkanterna i lägenhetslängan mitt emot slockna en efter en. Tänker på att jag en gång bestämde mig för att inte bo i lägenhet igen, att det var naturnära som gällde för mig.

Men bryr jag mig i dag? Är jag såld på naturen än? Svaret dröjer.

40 år har hunnit passera av mitt liv. Fortfarande är jag inte den jag hade velat vara, men jag har fått viktiga lärdomar genom att byta smärta mot erfarenhet.
Jag är fortfarande samma person, på de viktiga sätten, som när jag fyllde 20, och 30. Den där girigheten och hungern efter att suga märgen ur livet – saknas. Ge mig människor som betyder allt, ge mig pengar att leva ett gott liv och jag är nöjd.

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid en kvinna som kommit att betyda oväntat mycket för mig. En kvinna som jag för ett år sedan varken visste att existerade eller att jag skulle vara i behov av. Ännu mindre visste jag att hon skulle lyckas läka sår som funnits inuti mig sedan tonåren.

Jag tittar ut igen, inte en människa är synlig. Det är trots allt söndag natt. Musiken i hörlurarna ryter vidare, och den här texten går mot sitt slut.
God natt. Livet är inte så dumt.

Att bära skogen inuti

När jag lyssnade på Jack Donovans ”Becoming a barbarian” användes ett uttryck som slog an i mig. Han pratade att vi män som lever i den moderna världen inte alltid lever i skogarna, men att vi kan bära skogen med oss inuti.

Jag står själv vid ett vägskäl i livet. Dags att leta nytt boende, och för första gången på över 10 år känner jag att boende i en stad vore ok igen.

Skogen är en plats i sig, som berikar och som inspirerar. Men jag har aldrig brytt mig om arterna som lever i skogen, vad som kan göras i skogen i form av arbete eller vurmat för skogen som en sorts aktivist. Det har varit min inre upplevelse som spelat roll.

Så vad står skogen för?

Stillhet, frid, lugn, inspiration, äventyr, kaos, styrka, gömställen, kreativitet, inspiration, tröst, andlighet. Bara några snabba associationer.

Skogen doftar, den låter och den utmanar. Den ger en svag hint om hur det var att leva för längesedan, och den får mig att känna mig liten och obetydlig. Den får mig att glömma den moderna världen och dess ytlighet, vardagen och dess tristess, livets vedermödor och dödens stress.

Jag bär min skog inom mig. Det är inte samma sak som att vistas i den, men jag kan vända mig inåt för att söka allt det jag räknat upp ovan. Kanske är det så religiösa människor förhåller sig till gud.

Död åt 2016

Det värsta och bästa året på länge lämnar mig nu.

Det gör ont när en familj splittras, men när illusioner rämnar och livsglädje återvänder är det inte endast av ondo.

När en person som visat sig vara pålitlig under många år, visar sitt sanna falska ansikte gör det också ont. Men murkna brädor måste avlägsnas för att skeppet ska kunna segla vidare.

Jag har återfunnit den positiva livskraften, likväl som den mörkare mer destruktiva komponenten som legat begravd under några år. Framförallt har jag återfunnit mitt värde, mitt verkliga värde.

Jag går in i 2017 med en nomadisk inställning, genom att jag nu är redo att surfa genom vilket malströmshav som nu kommer i min väg. 2017 blir året då jag kopplar loss från det universella och lägger all kraft på de utvalda få.

Väl mött bortom undergångens fana.

Vandra vägen framåt

”Just. Let. Go.”

Orden från favoritfilmen Fight Club är fortfarande som släggor mot mitt huvud. Om det är något jag kämpar med här i livet är det att helt enkelt ge efter för verkligheten. Att inte ha förväntningar eller ånger kring det som varit och det som komma skall.

Eckhardt Tolle, en andlig favorit, säger samma sak. ”Surrender”.

Vi kan bara styra vår egen lilla båt, och knappt det. Vad andra gör mot oss, eller vad livet släpar framför våra oförberedda fötter kan inte styras.

Jag har haft ett särdeles tufft och annorlunda 2016. Flera överraskningar, oangenäma och angenäma samt förbryllande märkliga och livsförändrande. Livsförändrande var de allihop förresten.

Jag har upptäckt min duglighet som man. Stått stark i kanske den värsta storm som blåst i mitt liv. Hittills. Jag har agerat värdigt, som en stoiker och faktiskt på ett sätt som hade gjort såväl Jesus som Anton LaVey stolta. Ja, faktiskt. Och så har jag upptäckt oväntade sidor hos mig själv, återupptäckt mina känslor (de var tydligen avstängda) och funnit frid på sätt och vis, i förgängligheten.

Livet stannar inte, och inte heller bör vi göra det. Acceptera att allting blir gammalt och slutligen dör, att ingen av oss är något mer än en människa. Men vi bör sträva efter att bli gudar, och framförallt bör vi vandra vägen fram. I ursinne, hagelskur likaväl som i solsken.

När livet jävlas

Det är nästan ironiskt hur livet leker tafatt med känslor och kontroll. De bästa stunderna efterträds inte sällan av de djupaste och mest miserabla, och de svartaste dagarna följs av ljus och harmoni.

Vad jag har genomgått de senaste månaderna kommer förmodligen att kännas otänkbart om ett år, precis som det kändes otänkbart innan.

Människor kan te sig konsekventa och förutsägbara, men i en pressad situation vaknar kaoset. En människa som du känt länge, kan plötsligt bli som förbytt och allt du känner till får revideras på kort tid. Det är en av de lärdomar som har kommit till mig under min svåra tid, som fortfarande pågår.

Det finns positiva upptäckter i detta också, som min egen framodlade karaktär och metoder för att stå ut med elände. Det är bara i skarpt läge ens person testas ordentligt. Och jag har visat mig starkare än jag kunde hoppas.

Livet är ett test, och det är aldrig någonsin fullt förutsägbart. Det kan det inte vara. Istället för att söka harmoni, bör vi lära oss att älska kaos.