Värdelös

Den som glömmer sitt värde
är den som blir till offret
med bugande huvud intill
personen hon föraktar
ett stelt leende av falskhet
som säger:
jag vill att du älskar mig
även fast jag inte vill ha din kärlek
jag är förlorad
men åtminstone kan jag leva på
hatet till dig

Annonser

Du nihilistiska nya värld

En gång i min ungdom kallade jag mig nihilist. Det var ett avståndstagande från samhället, flockmentalitet, socialism och en hop andra saker som jag störde mig på. I dag inser jag att det jag stod för inte var nihilism – för nihilism är en av de ledande ideologierna i dag, och det är inte min ideologi.

Nihilism kommer från latinets ”nihil est” som är latin för ”ingenting är”. Nietzsche brukar få cred för detta begrepp, men herr Fjodor Dostojevskij ska ha varit den som myntat uttrycket att om gud är död, är allting tillåtet. Vem som ”uppfann” nihilismen är väl egentligen oväsentligt, men det har varit en viktig del i den västerländska filosofins utveckling.

Enkelt beskrivet är nihilism i sin ursprungsform att säga ”det finns inga objektiva värderingar”, det vill säga inget givet rätt och fel. Ett mindre kontroversiellt sätt att säga ”allting är subjektivt” eller ”bortom mänsklig moral och mänskligt tyckande finns det inga värden”. Inte så konstigt, alls. Jag är fortfarande inne på den linjen, men därmed står jag långt ifrån idén om att det inte är vettigt med värderingar. Jag har massor med värderingar. Min moral är rätt extrem, har jag insett efter att ha jämfört den med människor som tar livet mer med en klackspark (jag är obenägen till det).

I min ungdom var jag nog inget mer än en anarkist, när det kommer till kritan. Ogillade stora samhällen, ogillade att tvingas buntas ihop med andra, ”göra rätt” för mig och idén om ett samhälle där alla hjälps åt var för mig skrattretande. Väldigt mycket för att jag var något av en outsider. Som företagare har jag kommit att bli mer positivt inställd till att hjälpas åt, byteshandla med mera. Men fortfarande tror jag mest på små grupperingar av likasinnade framför jätteorganisationer.

Vad jag kan konstatera i dag är att det som i teorin kallades nihilism (eller värdenihilism – kolla in denna intressanta herre, som huserade i Uppsala) tycks ha blivit till något av en praktisk realitet i dag. Den moderna världen har utvecklats till en plats där ingen tycks vilja står för något. Där ironi och sarkasm hyllas som den finaste sortens humor, och där den som faktiskt vågar och vill stå för en positiv förändring hånas och förlöjligas. Det är en utveckling som man kan störa sig på, och gnälla över – men det leder inte till något.

Det enda rätta är att ignorera de hånande krafterna. Låt dem ironisera, de små liven. Här är ett initiativ som vågar stå för något i en tidsålder där mjäk och svaghet tycks vara det nya svarta.

Sladdrig värld av plast

Min värld, alltmer upplever jag dig som stigande ur ett töcken.
Det som syntes meningsfullt, ligger framför mig likt en trasig barnbassäng.
Luften har släppts ur dess sladdriga plast.

De trätande människorna, träter om sina åsikter och känslor. Försöker överföra, men misslyckas.
Och så träter de igen.

Vi pratar om att bygga något nytt, men det stannar just vid prat.
Och så snurrar världen.
Och så snurrar världen.

Vi kryper tillbaka ner i de trasiga barnbassängerna, och blundar.
Kära gud, låt mig åter uppslukas av den ljuva illusionen.
Kära illusion, låt mig åter tro på gud.

Desillusionerade står vi på den skitiga åkern.
Ser på alla lyckliga jävlar.
Som djupdyker i en trasig bassäng, av sladdrig plast.

Jag vill tro på något.
Jobba för något.
Som finns där långt bortom min död.

Död åt filosofin – bortom nihilismen

När jag som ung man började studera på högskola, var det med förhoppning om att träffa andra filosofiintresserade och fjärma mig ytterligare från de vanliga jordnära människorna. Det skulle bli en intellektuells paradis.

Nu blev det inte riktigt så, men jag märkte hur snabb jag blev i huvudet. Alltid redo att rabbla en teori, ett argument eller ett namn på någon gammal filosof. Då ska nämnas att jag faktiskt gick in i lärosätet med skepsis gentemot själva lärandet, och som motståndare till traditioner och korvstoppning.

Jag var nihilist. Influerad av Nietzsche, men även av en ungdomlig misantropi som byggts på mina erfarenheter i livet. Det fanns inga objektiva värden. Inget spelar någon roll. Mänskligheten är ett virus.

Moral och flockbeteende blev mina favorit-hatobjekt.

Och så skulle vi läsa moralfilosofi… Jag hade redan gått och jagat upp mig, läst Nietzsche och även svenske Hägerström. Det hela slutade i en tvåtimmarsbatalj med den filosof som ledde det som skulle ha varit ett seminarium. Jag försvarade ”intet” mot hans tes om en medfödd moral. Efteråt var jag helt svettig.

20 år senare, eller något. Då sitter jag här och irriterar mig istället på såna som jag. Nihilism i all ära, och några objektiva värden tror jag inte på nu heller. Men däremot tror jag starkt på subjektiva värden, för det är de som vi själva skapar i livet.

Det är den där meningen med livet som det tjatas om. Vi bygger den själva, och vi bygger den genom att stå för det vi tror på. Genom att inte rätta in oss i leden, men inte genom att bara ifrågasätta och ironisera. Vi river allt, skoningslöst, med nihilism. Därifrån bygger vi tillsammans med våra utvalda, och vi bygger för att vi vill och för att vi står för det vi bygger. Inte för att det är en allmänt vedertagen moral som ”alla” måste gå med på. Åt helvete med det.

Vi bygger små grupper, för det går inte att få till några stora som håller i längden. Vi kompromissar inte, och har ingen tolerans för det som inte kan accepteras. Vi vågar kasta ut, och bjuda in. Vi vågar bygga, med nihilismen som grund. Men det får aldrig stanna där.

Med detta nya perspektiv ter sig plötsligt de gamla tankelekarna från filosofikursen som rätt triviala och banala. Filosofi som hjärngympa i all ära, men resultatet blir alltför ofta tjafs om definitioner och att vi kommer fram till att vi inget vet. När filosofi egentligen borde vara ett verktyg för att skapa ett gott liv.

Så, leve nihilismen, död åt nihilismen och död åt filosofin. Leve den som vågar stå för något.

Ta ingen skit

Optimism och ödmjukhet i all ära, men din integritet som person kan riskera att bli lidande om du inte säger ifrån. En viktig del i att bli en välfungerande person handlar därför om att lära sig att inte ta någon skit.

I mitt eget liv har jag tillåtit mig själv att ge bort stora mängder energi, till sammanhang och personer som – så här med facit i hand i efterhand – inte gett speciellt mycket tillbaka. Jag kan gräma mig över detta som ett stackars litet offer, eller jag kan gå vidare som en man och lära mig av misstagen. Valet är enkelt. Numera slösas inte energi på ovärdiga, och framförallt inte på personer som inte ingår i mina utvalda få. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att ta vara på klokheten.

En annan del i att inte ta skit är att helt enkelt vägra gå med på sådant som skulle få dig att må dåligt. I mitt förra förhållande var jag, vilket insågs i efterhand, alltför generös. Nu efteråt förstår jag att det helt enkelt bara hade varit att säga nej. Och partnern hade fått ett ultimatum: acceptera min vilja, eller så byter jag ut dig mot någon som gör det. Enkelt. Självsäkert. Med bra självkänsla. Återigen, lätt att vara efterklok. Men en lärdom är bättre än ingen alls.

En springande punkt i båda fallen av att inte ta skit, är självkänslan. Den som har en bra självkänsla tar per automatik noll skit. Den med bra självkänsla vet sitt värde, och kan ställa krav. Även om kraven inte överensstämmer med gemene man, samhället eller någon idiotisk moral. Din subjektiva vilja är den enda måttstocken som ska användas när det gäller att tacka ja eller nej till sådant som rör andra människor.

Skit i samhället, skit i Sverige, skit i världen

Hela livet har jag gått av och an mellan inställningarna ”strunta i världen” och ”ändra världen”. Som en vresig skogsman har jag förstås dragit mest åt det förstnämnda.

Mitt liv har genomgått stora förändringar på senare tid. Den familj som jag tagit för given, och ärligt talat inte ifrågasatte värdet och mitt eget välbefinnande i, förändrades när jag och exfrun skildes. En nödvändig genomgång av mig, vad själva livet borde gå ut på och vilka som är runt mig, har gjorts.

Jag finner att min lilla värld är den värld jag vill leva i, med de människor jag har valt att ha runt mig. Mina barn, mina vänner, min flickvän – resten av människorna på jorden bryr jag mig faktisk inte speciellt mycket om. Jag har bara 100 procent kärlek att ge, och väljer då att ge den till människor som jag bryr mig om.

Medan jag hör hur bekanta ojar sig över hur hemskt det är i Sverige, hur hemskt det är i världen, blir jag alltmer tillfreds med det faktum att jag struntar i det globala och jag struntar i det nationella. Jag vet inte ens om jag kan säga ”vi” om de andra personerna som bor i Sverige med mig. Vad har vi gemensamt, egentligen?

Den gamla drömmen om en självförsörjande by gör sig påmind. Min dröm är att skapa en by, inte ett kollektiv, ihop med väl valda människor. Vi ska leva som en stam, och vi ska låta det ytliga, materiella, svekfulla och dekadenta spela in så lite som möjligt i våra liv.

Som ett led i detta har jag slutat följa nyheter. Det kan verkligen rekommenderas.

Kapa linorna

Rättigheter, rättvisa, jämlikhet – vad betyder det egentligen?

Dagligen stöter jag på dessa ord, ofta i sammanhang där även ”lika för alla”, ”likabehandlingsprincipen” och så vidare nämns.

Vem har bestämt vem som har rättigheter?

Vad är rättvist om alla personer har olika ideal?

Vad är jämlikt när alla har olika förutsättningar och önskemål?

När jag idisslar detta förefaller tanken på ett storskaligt samhälle absurd, orealistisk. Min övertygelse om en strävan mot en liten grupp, en stam, ökar.

Hur lever vi i ett modernt samhälle samtidigt som vi blir en stam? Ja, till en början genom att rent andligt och idémässigt bete oss som en. Därefter följer det mer fysiska, där flytt, självhushåll och annat kan bli aktuellt.

I år är året då linorna till det globala ska kapas i största möjliga utsträckning.

Att bära skogen inuti

När jag lyssnade på Jack Donovans ”Becoming a barbarian” användes ett uttryck som slog an i mig. Han pratade att vi män som lever i den moderna världen inte alltid lever i skogarna, men att vi kan bära skogen med oss inuti.

Jag står själv vid ett vägskäl i livet. Dags att leta nytt boende, och för första gången på över 10 år känner jag att boende i en stad vore ok igen.

Skogen är en plats i sig, som berikar och som inspirerar. Men jag har aldrig brytt mig om arterna som lever i skogen, vad som kan göras i skogen i form av arbete eller vurmat för skogen som en sorts aktivist. Det har varit min inre upplevelse som spelat roll.

Så vad står skogen för?

Stillhet, frid, lugn, inspiration, äventyr, kaos, styrka, gömställen, kreativitet, inspiration, tröst, andlighet. Bara några snabba associationer.

Skogen doftar, den låter och den utmanar. Den ger en svag hint om hur det var att leva för längesedan, och den får mig att känna mig liten och obetydlig. Den får mig att glömma den moderna världen och dess ytlighet, vardagen och dess tristess, livets vedermödor och dödens stress.

Jag bär min skog inom mig. Det är inte samma sak som att vistas i den, men jag kan vända mig inåt för att söka allt det jag räknat upp ovan. Kanske är det så religiösa människor förhåller sig till gud.

Tryggheten i att vara medelålders

Jag har inget att leva upp till. Sådan är mannen, som inte vill skapa något uttryck i andras ögon.
Annat var det förr, och det fanns alltid en differens mellan inre och yttre. En klump i magen, ett nervöst skamligt flin över att inte vara den jag utgav mig för.
Tryggheten är att vara medelålders, att ha mejslat ut sin plats. Tröttnat på det ängsliga. Jakten på att passa in i ett sammanhang har förbytts, till att skapa sammanhangen och locka dit de likasinnade.

Ett bot mot ironin

Ironi och relativism är, utöver svek, det värsta jag vet. Båda dessa handlar i grunden om att inte ta ställning, att skoja bort eller förvirra diskussionen. Som att kasta sand i jättens ögon, istället för att tappert ta fighten – slugt, men fegt.

Ironi, en överdrift på ett trotsigt barns vis. Uppbyggd som ett sorts test som endast de likasinnade förstår, och den som klampar rakt mot strupen hos den ironiserande går med dumstruten i fällan. Med den som förstår och uppskattar ironin byggs istället en sorts tyst gemenskap, de klurigas klubb för personer som saknar värden andra än rent egocentrerade.

Relativism binder den som vågar kämpa för en hjärtefråga. Med ifrågasättanden, jämförelser och associationer, syftade att skapa en osäkerhet som hindrar från handling. Medan diskussionen som leder till intet fortgår, dör barn och länder brinner. Inte förrän Djävulen spiller blod i relativistens egen boning vaknar handlingskraften, men då kan det vara för sent.

Att hantera dessa två styggelser kan te sig väldigt svårt, framförallt för den som själv godkänner deras utövares världsbild. Men syna den dunkla given, och se hur enkelt det är att vinna om du inte längre tvingas spela med deras märkta kort.

Storma rakt på, ge inte vika. Bli inte insnärjd i passiv aggressivitet och menande blickar. Låt med kraft näven träffa bordsskivan och ställ dina verkliga värden mot inverterad tomhet. Känn hur den kvava kammaren blir som en skogsglänta strax efter regnet.