Leder frånvaro av natur till existentiellt armod?

När jag går mina promenader ljuder ofta musik, podcasts eller ljudböcker i öronen. Det är lätt hänt att det blir så, och då går jag miste om naturens läten. Värt en påminnelse.

Jag tror att naturens läten talar till oss människor på ett djupare plan, genetiskt evolutionärt. Det finns ett direkt välbefinnande i att befinna sig i naturen, och det märker vi av medvetet. Men omedvetet väcks en frid, en igenkänning, ett sammanhang.

Jag kollade lite forskning angående boende i stad vs landsbygd förut, och fann att stresstolerans var högre hos ”lantisar”, något som enligt källor bidrog till att krävande arbetsgivare som NASA helst rekryterade personer som inte var uppväxta i storstäder. Tyvärr har jag ingen länk att dela med mig av, men jag minns att Per Hamid Ghatan var ett namn i sammanhanget, en forskare.

Varför en person uppvuxen på landet kan vara mer stresstolerant än en stadsbo tror jag beror på den frånvaro från buller som råder på landet jämfört mot i en storstad (är det någonsin riktigt tyst?). Jag tror inte heller det finns något positivt i att bo så många människor inpå varandra, människor som inte har något gemensamt och kanske inte ens känner någon tillhörighet till något sammanhang överhuvudtaget.

Så stor del av mänskligheten lever i dag ett närmast syntetiskt liv. Många ser inga andra växter än blommor i fönstren, rör aldrig vid jorden och gräset med sina bara fötter och lever med syntetiska ljuskällor. Kan vi som djurart må bra av denna förändring? Är vi anpassningsbara nog, eller ligger detta till grund för ett existentiellt armod utan sammanhang och mening?

Död åt filosofin – bortom nihilismen

När jag som ung man började studera på högskola, var det med förhoppning om att träffa andra filosofiintresserade och fjärma mig ytterligare från de vanliga jordnära människorna. Det skulle bli en intellektuells paradis.

Nu blev det inte riktigt så, men jag märkte hur snabb jag blev i huvudet. Alltid redo att rabbla en teori, ett argument eller ett namn på någon gammal filosof. Då ska nämnas att jag faktiskt gick in i lärosätet med skepsis gentemot själva lärandet, och som motståndare till traditioner och korvstoppning.

Jag var nihilist. Influerad av Nietzsche, men även av en ungdomlig misantropi som byggts på mina erfarenheter i livet. Det fanns inga objektiva värden. Inget spelar någon roll. Mänskligheten är ett virus.

Moral och flockbeteende blev mina favorit-hatobjekt.

Och så skulle vi läsa moralfilosofi… Jag hade redan gått och jagat upp mig, läst Nietzsche och även svenske Hägerström. Det hela slutade i en tvåtimmarsbatalj med den filosof som ledde det som skulle ha varit ett seminarium. Jag försvarade ”intet” mot hans tes om en medfödd moral. Efteråt var jag helt svettig.

20 år senare, eller något. Då sitter jag här och irriterar mig istället på såna som jag. Nihilism i all ära, och några objektiva värden tror jag inte på nu heller. Men däremot tror jag starkt på subjektiva värden, för det är de som vi själva skapar i livet.

Det är den där meningen med livet som det tjatas om. Vi bygger den själva, och vi bygger den genom att stå för det vi tror på. Genom att inte rätta in oss i leden, men inte genom att bara ifrågasätta och ironisera. Vi river allt, skoningslöst, med nihilism. Därifrån bygger vi tillsammans med våra utvalda, och vi bygger för att vi vill och för att vi står för det vi bygger. Inte för att det är en allmänt vedertagen moral som ”alla” måste gå med på. Åt helvete med det.

Vi bygger små grupper, för det går inte att få till några stora som håller i längden. Vi kompromissar inte, och har ingen tolerans för det som inte kan accepteras. Vi vågar kasta ut, och bjuda in. Vi vågar bygga, med nihilismen som grund. Men det får aldrig stanna där.

Med detta nya perspektiv ter sig plötsligt de gamla tankelekarna från filosofikursen som rätt triviala och banala. Filosofi som hjärngympa i all ära, men resultatet blir alltför ofta tjafs om definitioner och att vi kommer fram till att vi inget vet. När filosofi egentligen borde vara ett verktyg för att skapa ett gott liv.

Så, leve nihilismen, död åt nihilismen och död åt filosofin. Leve den som vågar stå för något.

Svekets högtid

Påsken är svekets högtid i kristendomen. När Jesus ska ha blivit förrådd, dömd till döden och uppspikad på ett träkors. Vi firar detta genom att trycka i oss godis och mat.

Ja, jag vet att det där var en väldigt dålig beskrivning, men tanken roar mig. Det där med kycklingar, godis, påskkärringar och så vidare rimmar inte så bra med resten. Så går det när gammal hednisk tradition och kristen tro ska mixas.

När jag numera tänker på Jesus är det rätt ofta Mel Gibsons film som dyker upp i tankarna. En studie i blodigt och rått våld som till och med lyckades få mig att titta bort när jag såg den på bio (scenen där spikklubbe-prylen fastnade och rycktes loss blev för mycket). Men filmen är ändå bra i det att den visar var kristendomen kommer i från. Eller rättare sagt: vad de kristna tror hände.

Själv är jag inte troende, utan firar hellre vårens ankomst på det bästa sätt jag vet: god mat och dryck.

Cavalcare bryter upp

Bloggen Cavalcare la Tigre ska läggas ner. Anledningen är att bloggaren kommit till nya insikter.

Jag har tidigare intervjuat CLT, som framstår som en väldigt strikt och kompromisslös man. Den som har annan åsikt i, för honom, viktiga frågor klipps helt enkelt av. Sådant väcker respekt. Att han lever som han lär, alltså.

Själv håller jag inte alltid med CLT. Dock har vi båda elitistiska ideal, och det är också anledningen till att jag en gång började följa bloggen.

Jag lägger upp en länk till hans nya blogg så fort jag vet adressen.

Det ger, för övrigt, alltid respekt när en människa omvärderar sitt liv och dessutom gör slag i saken rent praktiskt.

Wolves in the Throne Room

Jag har tidigare berättat om Wolves in the Throne Room, ett amerikanskt naturdyrkande black metal-band.

I senaste numret av musiktidningen Close-Up publiceras en utmärkt artikel om bandet. Rekommenderad läsning. Enda nackdelen är att den är kort, och inte går in på djupet när det gäller det ideologiska. Intressanta aspekter är balansgången mellan den amerikanska friheten och rotlösheten (USA är en ung nation). Jag kan själv känna en sorts rotlöshet i den moderna världen, men samtidigt desto mer gemensamt med självhushållningsfilosofin som fanns i det gamla Sverige (fram till 1930 cirka). Exempelvis var den lilla by jag bor i helt avklippt från omvärlden tills färjorna började gå och elektriciteten kom hit.

Men tillbaks till Wolves in the Throne Room:
Bandets medlemmar driver en ekologisk gård i nordvästra USA, tillsammans med några andra personer. Det ekologiska levernet har en sympatisk frånvaro av det störande ”gröna vågen”-flummet. Faktiskt är deras gård, efter vad jag läst mig till, ganska precis vad jag själv går och drömmer om: ekologiskt, avskärmat i den mån som är rimlig från det moderna samhället. Men ändå med internet och liknande. Allting i en elitistisk skrud.

Wolves in the Throne Room.
Läs mer:
Informationen på Wikipedia är hyfsad. Där finns även länkar till ett par intervjuer med bandet.

Till sist: ett smakprov från bandets senaste album Black Cascade.

Våga vara gubbe

Gubbe. Visst är det ett ord med negativ klang i dag. Men varför?

En gubbe är en arrogant man, inte nödvändigtvis gammal, som tjurigt går sin egen väg och i smyg drömmer om världsherravälde. En besserwisser av sällan skådat slag. Gubben vägrar att hjälpa till i hemmet och är rent generellt något att förakta. Det ädlaste en gubbe kan göra är att låtsas att han är en kvinna.

Ja, ungefär sådär har det sett ut. Ett tag var signalerna särskilt kraftiga, och som man var det bara att ducka eller bli omkullknuffad. Jag, liksom många andra unga män, spelade med och blev något av en knähund åt gummorna (som i samma veva blev nidbilden av mannen, som beskrivet ovan).

Mitt i allt det där glömde jag bort mitt eget självbedrägeri.

Som far vaknar jag till liv, sträcker på mig och inser allt detta. Varför i hela friden måste allting vara så jämt uppdelat, så in i detalj uppstyrt att det är löjligt? Varför är det fult med olikheter? Den som säger att alla är lika mycket värda och allt det där politiskt korrekta bör ställa sig frågan en extra gång. Om allting är lika, varför ska vi då förändra något överhuvudtaget?

Våga vara gubbe.

Ätbara presenter

I dag ska jag, rätt sent omsider, gratuleras på min 32:a födelsedag. Några onödiga prylar är inte att vänta – vi firar på restaurang istället.

Jag kom på den där idén för ett par år sedan. Istället för att de närmaste köper prylar får de skramla och bjuda mig på restaurang istället. Betydligt trevligare. De flesta prylar jag vill ha är för dyra för att ge bort i present ändå.

Det finns inte så mycket som slår att bli bjuden på mat, åtminstone inte om man är som jag. Den här gången ska vi på ett lite finare ställe och äta plankstek. Jag ser även fram emot att testa lite nya ölsorter.

Umgängesbiten är en bonus det med. På restaurang är det ingen som kan springa omkring och passa upp, eller rastlöst irra omkring med mobiltelefon mot örat. Alla sitter ner och slappnar av. Och njuter av tillvaron.

Nu börjar jag låta som Carl Bildt, inser jag lite roat. Han har en rätt stel/torr stil blandat med livsnjuteri i sina redogörelser. ”Noterar att jag ingalunda var sist tillbaka till hotellet” och liknande.

Vilket samhälle är mitt?

Skulle jag trivas bättre som stadsbo i ett annat samhälle? Är det tidsandan som får mig att dras till glesbygden?

Frågeställningar av typen ”tänk om” är egentligen meningslösa, men kan vara nog så stimulerande för både fantasi och personlighet. Genom att placera mig i olika tidsåldrar lär jag känna mig själv bättre.

Hur skulle jag trivas i det antika Rom? I 1950-talets USA? I Paris eller London på 1930-talet? Förmodligen bättre än i Stockholm 2009, tänker jag mig. Men å andra sidan har jag aldrig bott i Stockholm.

Människor som säger att det var bättre förr har ofta varit med om det ”förr” de refererar till. Själv sitter jag och drömmer om tidsåldrar jag inte ens varit i närheten av att uppleva. Via film, visst, men det kan knappast räknas.

Det typiska med att drömma sig tillbaka är att allt det negativa kapas bort, och det positiva romantiseras. Fråga vem som helst som växte upp i ett trångt hus med åtta syskon (varav kanske tre dog) i början av 1900-talet – om du hittar någon som lever – om de skulle vilja göra om det. Svaret är förmodligen nej. Något annat som inte alls stämmer med oss som lever nu och drömmer tillbaka är att vi har upplevt det här just nu. Det hade inte de som levde på 1950-talet. Att leva på 1950-talet med minnen från 2009 är något helt annat, förutom att det är omöjligt.

Den bekvämlighet som finns i dag saknar motstycke i historien. Nära till allt, bra sjukvård, bra mat som förmodligen inte gör dig sjuk, ändlös underhållning och kommunikationsmöjligheter som är helt fenomenala. Ändå, när jag tänker på allt detta, känner jag mig inte hemma. Och jag vill vara kvar här, på avstånd.

Jag försöker föreställa mig det samhälle som skulle dra mig till sig, och inte vilja ha detta avstånd.

Fira levandet

Jag har gratulerat min systerson på ettårsdagen. I samband med födelsedagar brukar jag fundera på vad det är som firas egentligen.

”Det är ju bara en siffra” brukar folk säga. Och det är ju sant. Av den anledningen är det en ren bagatell, och knappast värt att fira.

Själv tänker jag mig istället att det är faktumet att personen är vid liv som ska firas. Att han eller hon inte har dött. Alla personer i min bekantskapskrets förtjänar att firas av den anledningen – annars skulle de ju inte vara en del av den.

Det är rätt osannolikt att vi är vid liv, om man betänker allt som hade kunnat gått snett. Blivit omkörd av en annan spermie till exempel. Det behöver firas minst en gång per år.

Varför finns det fortfarande religioner?

Är det faktum att religioner fortfarande finns ett existensberättigande i sig?

Jag läste i går någon som menade att katolicismens överlevnad är ett bevis på dess duglighet. Det var ju ett felslut (det är inte bara ”bra” grejer som överlever), men jag började fundera på varför världsreligionerna fortfarande existerar. Varför har inte vetenskapen ”vunnit” än?

Själv tror jag det beror på en historisk kontinuitet. Religioner ärvs vidare, och överlever just för att ingen vill säga emot sina förfäder. Om mormor var kristen så blir lille Kalle det också, för att han inte har hjärta att avsluta en tradition. Ungefär så. När det gäller islam tror jag den här faktorn är mycket viktig. Lille islamske Kalle kanske för traditionen vidare mer för att han blir stenad till döds annars, snarare än gör mormor ledsen, men det är en annan fråga…

Lägg sedan till människans behov av andlighet. Och addera även den vånda det innebär att inse sin egen dödlighet. Hur tacklar man något sådant? Ja, det går att acceptera eller förneka.

Religion ger samhörighet med en tradition, bjuder på andlighet med en touch av mystik och löser dessutom existentiellt lidande. Hallelujah! Tacka fan för att ett sådant kanonrecept överlever. Eller, det är väl inte fan man ska tacka kanske…

När jag skriver om religion är det förresten inga försök att ta billiga poäng på smutskastning. Jag är genuint intresserad av varför många smarta människor väljer att bli religiösa. En av de bättre diskussionerna hade jag faktiskt med far och son pingstvän för några år sedan. Vi diskuterade livet, universum och allting över en bunt koppar te.