Skit i samhället, skit i Sverige, skit i världen

Hela livet har jag gått av och an mellan inställningarna ”strunta i världen” och ”ändra världen”. Som en vresig skogsman har jag förstås dragit mest åt det förstnämnda.

Mitt liv har genomgått stora förändringar på senare tid. Den familj som jag tagit för given, och ärligt talat inte ifrågasatte värdet och mitt eget välbefinnande i, förändrades när jag och exfrun skildes. En nödvändig genomgång av mig, vad själva livet borde gå ut på och vilka som är runt mig, har gjorts.

Jag finner att min lilla värld är den värld jag vill leva i, med de människor jag har valt att ha runt mig. Mina barn, mina vänner, min flickvän – resten av människorna på jorden bryr jag mig faktisk inte speciellt mycket om. Jag har bara 100 procent kärlek att ge, och väljer då att ge den till människor som jag bryr mig om.

Medan jag hör hur bekanta ojar sig över hur hemskt det är i Sverige, hur hemskt det är i världen, blir jag alltmer tillfreds med det faktum att jag struntar i det globala och jag struntar i det nationella. Jag vet inte ens om jag kan säga ”vi” om de andra personerna som bor i Sverige med mig. Vad har vi gemensamt, egentligen?

Den gamla drömmen om en självförsörjande by gör sig påmind. Min dröm är att skapa en by, inte ett kollektiv, ihop med väl valda människor. Vi ska leva som en stam, och vi ska låta det ytliga, materiella, svekfulla och dekadenta spela in så lite som möjligt i våra liv.

Som ett led i detta har jag slutat följa nyheter. Det kan verkligen rekommenderas.

Annonser

Självbedrägeriet i familjeprojektet

I åratal var skogen mitt tempel, och jag behövde ta mig till templet för att tillbe stillheten. I dag bär jag skogen inuti, men glädjer mig åt de stunder jag är där för att besöka denna stora helgedom.

En av höjdpunkterna i familjeprojektet var att få ge sig av ensam ut i skogen, ja gärna på kvällen. Mörker och ensamhet lockade en man som tyvärr ägnade sig åt självbedrägeri. Vi blev större än jag, och det visste jag ju faktiskt om. Men min stränga syn på ego och tänka på sig själv överskuggade allt. En andningspaus ibland blev en andlig meditation, ja och en kroppslig med för den delen.

Nu är familjeprojektet nedlagt, och istället pågår byggandet av det nya. Det är ju faktiskt redan en konstellation. Jag har två familjer, en med mina barn, och en med min nya kvinna och hennes barn. Ja, det är så jag upplever det.

I dag finns inte det trängande behovet av att ge sig iväg alldeles ensam, för att ventilera. Jag försöker inte upprätthålla något som har skapats i huvudet, utan flyter med i nuet på ett sätt som är vilsamt och harmoniskt. Hur länge ska det vara så här? Ja, jag vill att det ska fortsätta vara så. Med insikten om att strukturer kan byggas av självbedrägeri, ja då ser det hoppfullt ut.

Jag ser dock fram emot våren, när det torkar upp och skogen åter får liv igen.

Natten mot måndag

Jag sitter i en lägenhet i Uppsala och tittar ut. Klockan närmar sig midnatt.
Det är slutet av februari, snö finns kvar på gårdsplanen nedanför. Över snön löper oregelbundna spår från människor och djur.

Här sitter jag, i bara kalsongerna. Funderar på om min mage har blivit större på senaste tiden. Funderar på om den där ölen jag nyss drack ur var i onödan.
I hörlurarna ljuder melankolisk musik, och den färgar oundvikligen mina tankar denna afton.

Jag ser de små fyrkanterna i lägenhetslängan mitt emot slockna en efter en. Tänker på att jag en gång bestämde mig för att inte bo i lägenhet igen, att det var naturnära som gällde för mig.

Men bryr jag mig i dag? Är jag såld på naturen än? Svaret dröjer.

40 år har hunnit passera av mitt liv. Fortfarande är jag inte den jag hade velat vara, men jag har fått viktiga lärdomar genom att byta smärta mot erfarenhet.
Jag är fortfarande samma person, på de viktiga sätten, som när jag fyllde 20, och 30. Den där girigheten och hungern efter att suga märgen ur livet – saknas. Ge mig människor som betyder allt, ge mig pengar att leva ett gott liv och jag är nöjd.

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid en kvinna som kommit att betyda oväntat mycket för mig. En kvinna som jag för ett år sedan varken visste att existerade eller att jag skulle vara i behov av. Ännu mindre visste jag att hon skulle lyckas läka sår som funnits inuti mig sedan tonåren.

Jag tittar ut igen, inte en människa är synlig. Det är trots allt söndag natt. Musiken i hörlurarna ryter vidare, och den här texten går mot sitt slut.
God natt. Livet är inte så dumt.

Kapa linorna

Rättigheter, rättvisa, jämlikhet – vad betyder det egentligen?

Dagligen stöter jag på dessa ord, ofta i sammanhang där även ”lika för alla”, ”likabehandlingsprincipen” och så vidare nämns.

Vem har bestämt vem som har rättigheter?

Vad är rättvist om alla personer har olika ideal?

Vad är jämlikt när alla har olika förutsättningar och önskemål?

När jag idisslar detta förefaller tanken på ett storskaligt samhälle absurd, orealistisk. Min övertygelse om en strävan mot en liten grupp, en stam, ökar.

Hur lever vi i ett modernt samhälle samtidigt som vi blir en stam? Ja, till en början genom att rent andligt och idémässigt bete oss som en. Därefter följer det mer fysiska, där flytt, självhushåll och annat kan bli aktuellt.

I år är året då linorna till det globala ska kapas i största möjliga utsträckning.

Tillbaka till dödens plats

Jag gjorde ett avslut i mitt liv i veckan. Ett plötsligt möte med den 16-åring jag en gång var ledde till en försoning, och ett faderligt vemod uppstod. På en plats där jag en gång tänkte avsluta mitt eget liv.

Jag var mobbad under hela grundskolan. Teg om detta. Stod ut tack vare musiken (death metal, black metal med mera), men det fanns seriösa funderingar på att göra slut på mitt eget liv. Jag köpte mobbarnas upprepade ”sanning” om att jag var ful, dålig, värdelös. Ja egentligen var det väl bara ful de uttalade, medan det övriga kom mellan raderna. Jag höll med dem. En så usel varelse borde dö.

Självmordet skulle ske genom hängning under en närbelägen bro. Jag visste att det fanns grindar under bron, som lätt kunde öppnas. Innanför fanns en en ramp att gå på, avsedd för reparationer. Den skulle jag ta mig in på, klättra upp och fästa repet. Ingen skulle se mig, men ändå skulle min döda kropp upptäckas förr eller senare.

Bara tanken på min egen död fick mig att brista i gråt. Under några år var det nog för att bli kvitt mina negativa känslor. Sedan brukade jag tänka på ett foto av min pappa som höll mig som nyfödd. Det fick mig att bli ledsen, och avstyra planerna.

Med tiden växte ändå viljan. Jag började bli redo, började tänka att mina föräldrar nog skulle bli glada över att slippa någon som ändå bara ställde till besvär. Men det blev aldrig så att jag tog cykeln med pappas bogserlina (eller vad det var – ett gult rep i garaget som såg starkt och smidigt ut) ner till bron.

Musiken räddade mig. Den lät som jag kände mig, och var en tröst. Ingen mer än jag visste om planerna. Musiken var destruktiv, stark, mörk och talade om för mig att – ja, det är synd om dig – men du måste bli stark, slå tillbaka, för du ärrovdjuret. Jag fick en ny känsla i kroppen – hat. Och hatet förde mig genom resten av den jobbiga tiden.

Här i veckan gick jag över den där bron. Jag har gått där många gånger förr, men just i dag insåg jag att bron hade kunnat vara den sista platsen jag besökte i livet. Så blev det inte. Istället beundrade jag utsikten och kände en tacksamhet över de människor som jag har i mitt liv. På något sätt var det som om mitt 16-åriga jag var där med mig, och jag höll om honom och försonades med denne vilsne pojke.

Att bära skogen inuti

När jag lyssnade på Jack Donovans ”Becoming a barbarian” användes ett uttryck som slog an i mig. Han pratade att vi män som lever i den moderna världen inte alltid lever i skogarna, men att vi kan bära skogen med oss inuti.

Jag står själv vid ett vägskäl i livet. Dags att leta nytt boende, och för första gången på över 10 år känner jag att boende i en stad vore ok igen.

Skogen är en plats i sig, som berikar och som inspirerar. Men jag har aldrig brytt mig om arterna som lever i skogen, vad som kan göras i skogen i form av arbete eller vurmat för skogen som en sorts aktivist. Det har varit min inre upplevelse som spelat roll.

Så vad står skogen för?

Stillhet, frid, lugn, inspiration, äventyr, kaos, styrka, gömställen, kreativitet, inspiration, tröst, andlighet. Bara några snabba associationer.

Skogen doftar, den låter och den utmanar. Den ger en svag hint om hur det var att leva för längesedan, och den får mig att känna mig liten och obetydlig. Den får mig att glömma den moderna världen och dess ytlighet, vardagen och dess tristess, livets vedermödor och dödens stress.

Jag bär min skog inom mig. Det är inte samma sak som att vistas i den, men jag kan vända mig inåt för att söka allt det jag räknat upp ovan. Kanske är det så religiösa människor förhåller sig till gud.

Död åt 2016

Det värsta och bästa året på länge lämnar mig nu.

Det gör ont när en familj splittras, men när illusioner rämnar och livsglädje återvänder är det inte endast av ondo.

När en person som visat sig vara pålitlig under många år, visar sitt sanna falska ansikte gör det också ont. Men murkna brädor måste avlägsnas för att skeppet ska kunna segla vidare.

Jag har återfunnit den positiva livskraften, likväl som den mörkare mer destruktiva komponenten som legat begravd under några år. Framförallt har jag återfunnit mitt värde, mitt verkliga värde.

Jag går in i 2017 med en nomadisk inställning, genom att jag nu är redo att surfa genom vilket malströmshav som nu kommer i min väg. 2017 blir året då jag kopplar loss från det universella och lägger all kraft på de utvalda få.

Väl mött bortom undergångens fana.

Nytt liv

Jag har bestämt mig. Lämnar huset, alla saker. Startar ett nytt minimalistiskt liv.
Det har hänt mycket i år. Skilsmässan var den stora grejen, där jag först blev förvånad och rädd, men med tiden alltmer förstod att det här var rätt. Att det vemod jag känt år tillbaka, faktiskt var en sorts förstadie till uppbrottet. Att vi var klara, för flera år sedan.
Jag ”löste” det med att öva på tacksamhet, och i personlig utveckling hittade jag tillbaka till livsgnistan igen. ”Men vad hände med vi:et?” undrade terapeuten. Tja, det var en bra fråga. Vi:et var en kompisrelation, kort och gott.
Sen hände det grejer. Ny flickvän, oplanerat. Jag hade tänkt vara ensam, fri, själv, jobba med mina projekt. Men när det känns rätt går det inte att tacka nej.
Nu flyttar jag från huset, ett hus som tvingat fram vaktmästaren i mig under de 6-7 år vi bott här. Ett liv som varit värt uppoffringen för att bo naturnära, men innerst inne har jag inte gillat att fixa och dona, renovera och greja.
Nystart. En chans att leva i enkelhet, utan en massa prylar. Jag är tacksam för hur livet kan kasta omkull allt, för att sedan visa vägen mot något nytt som utvecklar och som förgyller. Ingenting är för evigt. Allting är förgängligt. Livet är här och nu.

Vandra vägen framåt

”Just. Let. Go.”

Orden från favoritfilmen Fight Club är fortfarande som släggor mot mitt huvud. Om det är något jag kämpar med här i livet är det att helt enkelt ge efter för verkligheten. Att inte ha förväntningar eller ånger kring det som varit och det som komma skall.

Eckhardt Tolle, en andlig favorit, säger samma sak. ”Surrender”.

Vi kan bara styra vår egen lilla båt, och knappt det. Vad andra gör mot oss, eller vad livet släpar framför våra oförberedda fötter kan inte styras.

Jag har haft ett särdeles tufft och annorlunda 2016. Flera överraskningar, oangenäma och angenäma samt förbryllande märkliga och livsförändrande. Livsförändrande var de allihop förresten.

Jag har upptäckt min duglighet som man. Stått stark i kanske den värsta storm som blåst i mitt liv. Hittills. Jag har agerat värdigt, som en stoiker och faktiskt på ett sätt som hade gjort såväl Jesus som Anton LaVey stolta. Ja, faktiskt. Och så har jag upptäckt oväntade sidor hos mig själv, återupptäckt mina känslor (de var tydligen avstängda) och funnit frid på sätt och vis, i förgängligheten.

Livet stannar inte, och inte heller bör vi göra det. Acceptera att allting blir gammalt och slutligen dör, att ingen av oss är något mer än en människa. Men vi bör sträva efter att bli gudar, och framförallt bör vi vandra vägen fram. I ursinne, hagelskur likaväl som i solsken.

Mörkrets kraft

När livet kommer som en massiv fiende, marscherande rakt i ansiktet på dig, då kan du krypa ihop och låta dig krossas av tyngden. Eller lära dig att hitta din inre kraftreserv och stå emot. 13 år gammal valde jag mellan döden, och den styrka som mörkret kunde ge. Och jag lever än.

Tonårstiden var ingen lek för mig. Den som sticker ut fysiskt, är blyg och har komplex – tacksamt byte för flocken som letar olikheter. Inga konstigheter, det är så det fungerar. Men jag mådde dåligt av mobbingen, och jag köpte belackarnas världsbild – jag var ju en värdelös människa. Jag borde dö. Jag borde orsaka denna död själv.

Men innerst i mitt väsen fanns en längtan, efter något jag inte kunde förklara. Jag sökte en kraftkälla, en styrka stor nog att stå emot vad som helst. Det var inte kristen tro, och det var ingen gemenskap av annat slag. Det var den fasta övertygelsen att jag är bättre än dem. Jag är starkare, smartare, mer destruktiv. Tanken på att vara förmer var tröstande för en 13-årig pojke. Men var kom den här rösten ifrån? Jag vet inte.

Ingen annan visste att jag mådde så dåligt att jag övervägde att ta mitt liv. Det skulle ske med hjälp av ett rep, under en bro jag hade valt ut. Planen var inte allvarligt menad än, men jag närmade mig. Det som räddade mig var två saker främst. 1) Jag tyckte synd om mig själv, och främst om mina föräldrar. Jag brukade titta på en bild där pappa höll i mig som nyfödd. Det var väl kärlek jag såg, och jag kände mig omtyckt. 2) Musiken. Den mörkaste, hårdaste, mest majestätiska. Den lät som jag mådde, och samtidigt gav den mig en känsla av att vara gud, kung, odödlig.

Musikstilen: black metal.

Black metal är en musikform som skiljer sig avsevärt från besläktade genrer som death metal och thrash metal. Framförallt för att den vågar vara seriös, sann mot sina upphovsmän och mot den källa musik representerar. Ingen ”glimten i ögat” eller för skojs skull. Äkta vara. Just detta har förlöjligats så många gånger, det faktum att den vågar vara på allvar. Men lämna dessa åsikter i soptunnan, tack. Konst som vågar sträva efter att vara större än livet är den enda konsten som är värd respekt.

För mig lockade den unika kombinationen av vildsint vrede, kaos, oformlighet och filosofisk samt andlig hög nivå i texterna. Skogsbrand och akademi på samma gång. Denna dubbelhet fanns i mig sedan länge, och min egen attraktion till mörkret, döden och destruktivitet fick sitt lystmäte. Det spelade inte så stor roll om det var Satan, Oden eller döden som var föremål för tillbedjan. Det handlade om den mörka maskulina principen. Den som väcktes i mig av att jag behandlades illa.

I mörkret fann jag kraften som tog mig tillbaka till livet, fick mig att glömma repet. Fick mig att ta den inre urkraften och drapera mig i den även utanpå. Och se, till slut tystnade belackarnas röster. Mörkret åt mig inifrån, men jag mådde bra. Jag andades styrka.

När livet blev lättare att leva falnade den mörka lågan, och fanns i mig som en glöd under många år. Tills nu livets svårigheter återigen sliter i mig, och här sitter jag och hyllar kraftkällan som återigen tonas upp. Håller mig vid liv. För jag är för evigt kopplad till urkraften från forntiden, den maskulina principen som kan krossa berg och bygga slott.