Kommer det med övning, eller kommer det med ålder? Det där med att tappa intresset för att skriva och prata om sig själv.
Förut fick jag kämpa med att inte vara subjektiv, navelskådande, redogörande för mitt liv. I dag är det mest metoder och tankar som kommer ut. Eller så håller jag käften helt enkelt.
Åsikter om politk, om hur världen borde vara, hur människor borde vara. Helt och hållet ointressant.
När det förr kom en skön känsla av att få chansen att prata om sig själv, är det nu samma känsla när det kommer ett problem i någons liv som behöver lösas.
Utan andra människor runt mig är det således ganska tyst. Även inombords. Många år av meditation, eller är det åldern? Är det kanske vanan att ha en hjärnan som spinner och snurrar av tankar dygnet runt. En hjärna som tröttnat på att ha damp, och håller käften helt enkelt.
Den som håller käften både inombords och utombords, finner friden.
Jag går i husköpartankar. Efter skilsmässan flyttade jag till hyreshus (litet ställe ute på vischan). Snart bär det, av flera anledningar, istället av till lägenhet. Nästa steg är att köpa hus, och jag funderar på hur off man kan bo.
Jag har två barn varannan vecka. Kvinnan bor i en stad. Det finns planer på att bo ihop. Personligen skulle jag (och hon) gärna göra i ordning någon sommarstuga-liknande grej och bo där. Men så var det detta med barnen, och deras kompisar.
Någon som följer bloggen som har några bra tips att ge?
Jag hör människor kivas över vilken åsikt som är den rätta, över vilken politiker som gjorde fel och jag förundras över att detta skapar känslor.
Jag ser diskussioner via nätet, där människor bråkar om vem som inte gick till final i en musiktävling. Och jag ser hur båda sidor i en diskussion följer sin tradition, och fortsätter att ösa skit på varandra.
Så som de gjort i alla år, spelar sin roll.
Det blir mer personligt. Någon som blivit mobbad får reda på att hennes plågoande dött i en överdos. Hon gläds åt detta, och jag kan förstå det på ett sätt. Jag har också varit mobbad.
Men jag låter mitt engagemang falla, för allt som inte ger mig glädje. För allt som inte har med mina närmaste viktigaste att göra. För allt som inte har med mig att göra på något sätt.
Neutralitet, eller tomhet. Jag känner ingenting. Inte ens förakt för de som ägnar sitt liv och engagemang åt att spendera tid på oviktigheter. Inte heller för de som bryter mot viktiga regler och principer som jag står för. Inte heller för de som utför gärningar som bör föraktas.
Jag känner tomhet. Jag är inte arg på någon gammal mobbare, eller före detta partner, eller på skollärare från forntiden.
Kanske hade människorna förtjänat föraktet, för vad de gjort och hur de beter sig i dag. Men har de förtjänat mitt känslomässiga engagemang? Nej, bara den stora tystnaden.
Jag har två enkla principer här i livet. Tillit och dedikation.
Den som vill tillhöra min innersta krets behöver vara totalt pålitlig, som att kunna göra stora uppoffringar för mig. Och så behöver den vara dedikerad, som i att sätta mig och relationen med mig bland det främsta i mitt liv.
Detta gäller mina vänner och bröder. Det gäller min kvinna.
I övrigt har jag inga krav.
Jag är en enkel man som ger outtömligt till de som står mig nära. Detta kan jag göra då jag inte ger några gåvor till de som finns utanför min krets.
Globalism är för mig svårt att förstå.
Ett år förflutet, ännu ett i en mängd som blir allt större. 40 närmare bestämt.
Så vad händer med mig?
Till skillnad från många andra i min ålder känner jag inte att ålderdomen smyger sig på, att jag orkar mindre och förbereder mig för att bli gammal. Tvärtom.
Jag upplever nu mer virilitet och kraft än någonsin tidigare. Jag är mer självsäker, starkare, mer orädd, kompromisslös och full av aggression när det behövs.
Jag jobbar mer än förut. Ger mer till mina närmaste än förut. Och struntar i resten av världen mer än förut.
Självsäkerheten strålar, och jag är nöjd med vem jag är.
2018 blir ett steg till mot det optimala jaget.
Helgad varde han som vägrar förminska sig inför en kollektivistisk och konformistisk norm.
Helgad varde han som vågar stå för enkla eviga principer som styrka och handlingskraft.
Helgad varde han som behålla sitt sinneslugn när skitstormen haglar ur människornas munnar.
Helgad varde han som ointresserad vänder sig inåt, eller söker sin tillflykt i naturen, när petitesser behandlas som kriser.
Helgad varde han som stå stark och optimistisk. Inför det gamlas död. Och det nyas födelse.
Den som glömmer sitt värde
är den som blir till offret
med bugande huvud intill
personen hon föraktar
ett stelt leende av falskhet
som säger:
jag vill att du älskar mig
även fast jag inte vill ha din kärlek
jag är förlorad
men åtminstone kan jag leva på
hatet till dig
En gång i min ungdom kallade jag mig nihilist. Det var ett avståndstagande från samhället, flockmentalitet, socialism och en hop andra saker som jag störde mig på. I dag inser jag att det jag stod för inte var nihilism – för nihilism är en av de ledande ideologierna i dag, och det är inte min ideologi.
Nihilism kommer från latinets ”nihil est” som är latin för ”ingenting är”. Nietzsche brukar få cred för detta begrepp, men herr Fjodor Dostojevskij ska ha varit den som myntat uttrycket att om gud är död, är allting tillåtet. Vem som ”uppfann” nihilismen är väl egentligen oväsentligt, men det har varit en viktig del i den västerländska filosofins utveckling.
Enkelt beskrivet är nihilism i sin ursprungsform att säga ”det finns inga objektiva värderingar”, det vill säga inget givet rätt och fel. Ett mindre kontroversiellt sätt att säga ”allting är subjektivt” eller ”bortom mänsklig moral och mänskligt tyckande finns det inga värden”. Inte så konstigt, alls. Jag är fortfarande inne på den linjen, men därmed står jag långt ifrån idén om att det inte är vettigt med värderingar. Jag har massor med värderingar. Min moral är rätt extrem, har jag insett efter att ha jämfört den med människor som tar livet mer med en klackspark (jag är obenägen till det).
I min ungdom var jag nog inget mer än en anarkist, när det kommer till kritan. Ogillade stora samhällen, ogillade att tvingas buntas ihop med andra, ”göra rätt” för mig och idén om ett samhälle där alla hjälps åt var för mig skrattretande. Väldigt mycket för att jag var något av en outsider. Som företagare har jag kommit att bli mer positivt inställd till att hjälpas åt, byteshandla med mera. Men fortfarande tror jag mest på små grupperingar av likasinnade framför jätteorganisationer.
Vad jag kan konstatera i dag är att det som i teorin kallades nihilism (eller värdenihilism – kolla in denna intressanta herre, som huserade i Uppsala) tycks ha blivit till något av en praktisk realitet i dag. Den moderna världen har utvecklats till en plats där ingen tycks vilja står för något. Där ironi och sarkasm hyllas som den finaste sortens humor, och där den som faktiskt vågar och vill stå för en positiv förändring hånas och förlöjligas. Det är en utveckling som man kan störa sig på, och gnälla över – men det leder inte till något.
Det enda rätta är att ignorera de hånande krafterna. Låt dem ironisera, de små liven. Här är ett initiativ som vågar stå för något i en tidsålder där mjäk och svaghet tycks vara det nya svarta.
Min värld, alltmer upplever jag dig som stigande ur ett töcken.
Det som syntes meningsfullt, ligger framför mig likt en trasig barnbassäng.
Luften har släppts ur dess sladdriga plast.
De trätande människorna, träter om sina åsikter och känslor. Försöker överföra, men misslyckas.
Och så träter de igen.
Vi pratar om att bygga något nytt, men det stannar just vid prat.
Och så snurrar världen.
Och så snurrar världen.
Vi kryper tillbaka ner i de trasiga barnbassängerna, och blundar.
Kära gud, låt mig åter uppslukas av den ljuva illusionen.
Kära illusion, låt mig åter tro på gud.
Desillusionerade står vi på den skitiga åkern.
Ser på alla lyckliga jävlar.
Som djupdyker i en trasig bassäng, av sladdrig plast.
Jag vill tro på något.
Jobba för något.
Som finns där långt bortom min död.
Mannen från skogarna 