På den tiden såg jag endast två val: att stå stark eller vika sig för någon annans vilja. När någon sade att jag skulle ändra mig med tiden fnös jag åt det, och tänkte att ”vad fan vet du, idiot?”. Jag var ju en fullständigt unik varelse vars like världen inte sett, och naturligtvis blev jag därför missuppfattad. Tänkte jag då, alltså.
Med åren kommer klokheten och jag har ändrat mig. Betyder det då att jag tänker ”man får ta den i röven i bland, that’s life”? Nej, knappast. Däremot har jag insett vikten av att lyssna på auktoriteter, just för att de ofta besitter en kunskap jag själv saknar (om det inte är jag som utgör auktoriteten i sammanhanget). Det är idiotiskt att tro att man själv ska veta lika mycket (eller mer!) om något som ”auktoriteten” ägnat halva sitt liv åt.
Det finns även en annan aspekt när det gäller auktoriter, som jag totalt förbisedde som snorig slyngel: nämligen att auktoriteter och dess underordnade bara är praktiska roller. En statsminister och en gatsopare har inget olika människovärde (om man nu alls ska värdera människor), även om deras roller i samhället finns i en hierarki. Det stora felet jag gjorde: att ta maktutövning personligt. Kanske något som hör ungdomen till, helt enkelt?
Mannen från skogarna 